• Det gäller att rätta sig efter ljuset

    Över en miljon människor besöker Delsjöområdet varje år. Nu uppmärksammas naturen, aktiviteterna och och människorna som rör sig där i en ny bok. Naturfotografen Mikael Svensson från Balltorp har tagit bilderna. Mikael Svensson har arbetat heltid som naturfotograf sedan 2004 och finns representerad hos två av Sveriges största bildbyråer. I dagarna är han aktuell med boken Delsjön där skog och vildmark möts. Författaren Anders Ejdervik har skrivit texten och Mikael har fotograferat.

    Varför en bok om Delsjön?

    – Det är ett fantastiskt stadsnära friluftsområde som förtjänade en bok. Det är många människor som har en relation till området.

    Vad är din egen relation?

    – När jag var mindre gick jag med mina föräldrar runt sjöarna och sedan har jag motionerat där, både sprungit, cyklat och paddlat. Och varit ute med kameran.

    Har du någon favoritdel?

    – Österut, där är det inte lika mycket folk som i de västra delarna. Så är det ofta, att många följer de större stråken medan de små stigarna inte är lika välbesökta.

    Din starkaste upplevelse under arbetet med boken?

    – När vi fick komma upp en bit i Brudaremossenmasten. Där var det rätt fin utsikt åt alla håll.

    Och den största utmaningen?

    – Att välja ut vad vi skulle ha med. Det är så otroligt många aktiviteter som pågår i området och många föreningar som håller till där. Det var svårt att sålla.

    Hur länge har ert arbete pågått?

    – Vi började jobba gemensamt i januari 2017 och gjorde olika vandringar och besök under ett år. Sedan hade jag gammalt bildmaterial från tidigare som också använts.

    Naturfoto, vad krävs för att bli bra på det?

    – Tålamod och att vara ute ofta. Det är inget åtta till sex jobb, utan man får rätta sig efter ljuset och ha de arbetstiderna.

    Varför blev det foto för dig?

    – Det var när jag jobbade upp i fjällen. Då blev jag sugen på att dela med mig av det jag såg på turer. Att kunna kombinera intressena att vara ute och att fota.

    Det är din åttonde bok, varför har det blivit så många böcker?

    – I och med att det för övrigt är mycket ensamjobb är det kul med bokprojekt. Arr jobba med en skribent och forma något tillsammans. Annars har man inte så många arbetskamrater ute i skogen, så jag får passa på.

    Lotta Nyvall / Mölndals-Posten den 7 juni 2018.

  • En magisk helg av traillöpning

    För ett par veckor sedan så fotograferade jag trail- och ultralöparen Gunilla Kidmark och alla andra hjältar som deltog i Sandsjöbacka Trail. Ett ultralopp med den aktningsvärda distansen av 82 kilometer. Resultatet blev ett fyra uppslag stort reportage i tidningen Spring med text skriven av Gunilla Kidmark.

    En mil i taget, en vätskestation åt gången, hitta din lugna fart som du kan hålla länge. Inte känna oro för att det är långt kvar utan njuta av stunden och din starka kropp som för dig framåt.

    Reportaget kommer publiceras i Spring nr 1 / 2018.

  • Vägen till älvens källa

    Följ med på en 731 kilometer lång upptäcktsfärd utmed Nordens längsta vattendrag! Vi bjuder på fem favoritplatser från glittrande fjällbäck till mäktig älv. Även älvens hemlighet avslöjas – var den har sin början. Stort reportage i tidningen Utemagasinet, nr 6 – 2013. Texten skriven av Jan-Olov Moberg och bilder av Mikael Svensson.

    [image img=’https://www.mikaelsvensson.com/photo/wp-content/uploads/2013/07/ute_2013_06_2.jpg’ align=’right’ border=’true’]

    [image img=’https://www.mikaelsvensson.com/photo/wp-content/uploads/2013/07/ute_2013_06_3.jpg’ align=’right’ border=’true’]

    [image img=’https://www.mikaelsvensson.com/photo/wp-content/uploads/2013/07/ute_2013_06_4.jpg’ align=’right’ border=’true’]

    [image img=’https://www.mikaelsvensson.com/photo/wp-content/uploads/2013/07/ute_2013_06_5.jpg’ align=’right’ border=’true’]

  • Nordens längsta vattendrag

    -Det är inte alla vattendroppar förunnat att få göra hela resan från glittrande fjällbäck till mäktig älv, står det i förordet till boken Nordens längsta vattendrag, som släpptes i september. Boken skildrar med bilder och text vattendragets ursprung i Härjedalen och Norge med slutstationen i Västerhavet. De läckra fotona har tagits av Mikael Svensson och de underhållande texterna är skrivna av Jan-Olov Moberg och Mats Andréasson.

    -Jag tycker om Klarälven och har länge drömt om att få göra en bok om den, säger Jan-Olov Moberg, själv uppvuxen längs Klarälven, närmare bestämt i Munkfors. Han är utbildad civilingenjör och undervisar på deltid om översvämningsfrågor vid Karlstads universitet. Tidigare var han översvämningssamordnare vid Karlstads kommun och under en tid anställd på MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap.

    Sommaren 2010 kom han i kontakt med Mats Andréasson och Mikael Svensson i Göteborg, som planerade ett bokprojekt om Göta Älv. De tre fattade tycke för varandra och beslöt att jobba tillsammans med ett bokprojekt som skulle omfatta både Göta Älv och Klarälven. Men först i april förra året kom trion igång på allvar med sitt jätteprojekt och inledde sin långa, äventyrliga resa längs Nordens längsta vattendrag, hela 731 kilometer lång. Och Jan-Olov kunde äntligen förverkliga sin dröm.

    Vattendragets källa
    -Det finns så många som ångrar sig och inte kan förverkliga sina drömmar, säger Jan-Olov Moberg. Så jag fattade mitt beslut och sade upp mig från MSB. Men jag har fortfarande frilansjobb som teknikkonsult.
    -Vi färdas med alla tänkbara farkoster. Med fyrsitsiga flygplan, bil, flotte, fiskebåt, kajak och även bogserbåt. Vissa sträckor vandrade vi och andra cyklade vi. Sökandet efter källan inleddes i Härjedalen. Här blev de hänvisade till en skylt med texten “Här börjar Göta älv”, strax intill fjällsjön Käringsjön.
    – Vi misstänkte att det var en turistfälla, säger Jan-Olov Moberg, så vi fortsatte att söka. Och fann källan vid fjället Brändstöten 933 meter över havet.

    Många namnbyten
    Från Brändstöten i Härjedalen tar sig vattendraget in i Norge och byter efterhand namn. Till Røa i den vackra nationalparken Femundsmarka och senare till Trysilelva i Trysil Kommun. Vattnet passerar riksgränsen vid Höljessjön vid den lilla byn Långflon i nordligaste Värmland och förvand- las till värmländska Klarälven. Som efter drygt 26 mil når Karlstad och Vänern. För att på andra sidan Vänern förvandlas till Göta älv och efter ytterligare nio mil blandas med havets sälta i Västerhavet.
    – Vattendraget byter namn minst 35 gånger, säger Jan-Olov Moberg.
    Bokens fjorton kapitel skildrar inte enbart vattenflödets resa. Här finns kraftverk, brukshistoria, anekdoter och fascinerande livsöden. I det gamla bruket i Munkfors, där Jan-Olov Moberg växte upp, är den gamla bruksmiljön från det gamla bruket väl bevarad. Och i Ransby fascinerades författarna av den 40 meter långa Pilgrimstapeten.
    – Ett fantastiskt hantverk med en fantastisk historia, Sveriges bayeuxtapet, skriver Jan-Olov Moberg i boken.
    En viktig del av Klarälvens historia är flottningen. Virkesflottning i stor skala hör- de ihop med utvecklingen av sågverk och massafabriker under 1800-talet.
    – För att få ordning och reda på flottningen bildade flottgodsägarna i början av 1800-talet en förening med namnet “Herrar Timmerhandlare på Clara Elf med däri fallande vattendrag”, skriver författarna i sin bok. Med flottningen följde bogserbåtar och särskilt minns man Lustenbåtarna, uppkallade efter sin hemmahamn i sjön Lusten i Forshaga kommun. Men hösten 1991 var det definitivt slut på all virkesflottning i Sverige och en epok gick i graven. Numera körs allt virke på bil eller tåg.

    Bokäventyr
    – Känslomässigt tycker jag det är tråkigt att det är slut med flottning, säger Jan-Olov Moberg.
    – Men idag finns naturturism med bland annat flottfärder. Klarälven har stor potential och är en stark del av det värmländska varumärket. Jan-Olov Moberg låter ofta sina barn på fem och sju år följa med ut i naturen.
    – Vi säger att vi ska ut på bokäventyr. Min sjuåring klarade av att gå 17 kilometer en dag längs Röa, säger han stolt.
    Nästa bokprojekt eller bokäventyr är att skildra Dalälven. Jan-Olov Moberg och Mikael Svensson har redan satt igång med att flygspana över älven.
    – Jag ska försöka leva kvar i min dröm, säger Jan-Olov Moberg. Vi tar älvarna i storleksordning.

    Kaj Branzell / Värmlandsbygden den 9 november 2012.

  • På ständig jakt efter det perfekta ljuset

    Vinden sveper iskall från Bysjön över Adelsnäs. Solen har stigit upp och får snön att gnistra i vitt. Naturfotograf Mikael Svensson drar på sig termobyxor och spänner sin kamera på stativet.

    Det låter bistert under fötterna när Mikael Svensson tar oss med på en fototur i Adelsnäs. Termometern visar några få minusgrader, men vinden får dagen att kännas än kallare. Mikael Svensson funderar inte mycket över kylan. Han söker ljuset och spanar in i parken.
    -Det är en skada man får. Jag tittar alltid efter ljuset, det är som bäst när solen går upp och ner.

    Bott i Åtvidaberg
    Mikael Svensson, som är en av 118 medlemmar i föreningen Naturfotograferna, är bosatt i Mölndal. Han känner ändå Åtvidaberg väl. Sambon har rötterna i Åtvidaberg och när vi träffas här är Mikael med familj på besök hos sina svärföräldrar i Åtvidaberg.
    -Jag har också bott här ett par höstar. Då jobbade jag i perioder på fjällstationen i Grövelsjön, berättar han och kränger av sig ryggsäcken med objektiv.

    Får syn på ett motiv
    Fotografens öga har hittat ännu ett motiv. Mikael lämnar stigen och pulsar ut i snön mot en gammal ek, vars stam bär djupa fåror. På en liten klack, där en gren en suttit, har nyfallen pudersnö fått fäste. Stativets ben fälls ut. Mikael vrider kameran i läge och rattar in rätt exponering. Snart fångas en liten del av det väldiga trädet i minneskortet. – Jag gillar det rena, det grafiska och när det uppstår mönster och formationer i naturen, säger Mikael.

    Olika nyanser
    Det är natur i detalj, men också vyer som tas in genom linsen. Mikael har med sin kamera fångat dramatiska motiv i fjällen och på västkusten. Det är storslagen natur, hav och vidsträckta vyer. Samt solnedgångar i olika nyanser av gult och orange över fjällen och frostiga isflak bland kobbar och skär.

    Har blivit böcker
    Hemma i Mölndal har han fokuserat på Mölndalsån och i Göteborg på utflyktsmål nära staden. Båda har blivit böcker. I Åtvidaberg hittar Mikael Svensson andra motiv. Genom åren har han lärt känna omgivningarna. De första åren åkte jag mest ut mot Vättern, men under senare år försöker jag se vad som finns omkring Åtvidaberg. Det finns mycket spännande.

    Gillar naturreservaten
    Han uppskattar gammelskogarna, som den trolska Storskogen mellan Forsaström och Fröjerum samt Vegalla vid Borkhult. Bilderna därifrån visar åldrande träd, stenblock och tjocka markmattor av olikfärgad mossa. -Jag gillar naturreservaten, det brukar vara fina ställen. Andra ställen ger andra motiv. I Falerum fångades en granstam och i Gärdserum Storån. I Bersbo fann Mikael gruvtorn och hjortar. Sjöar och vattendrag runt om i kommunen fyller också minneskorten.

    Vill ge ut bok
    Inför Åtvidabergs 600-års jubileum år 2013 har Mikael Svensson en förhoppning om att kunna samla ett 80-tal bilder i en jubileumsbok. -Det skulle vara en sådan där vacker bok som låter ligga framme. En bok för invånarna, men också för kommunen att ge bort som gåva och för turismen. Återstår att lösa är finansieringen. Kommunen är tillfrågad om att delta i bokprojektet. För Mikael Svensson kvarstår också att välja bilder. Gamla favoriter riskerar att slås ut, allt eftersom han knäpper nya.
    -Det finns många guldkorn kvar, det gäller bara att hitta dem.

    Lotta Willsäter (Corren den 22 februari 2011)

  • Omslag och reportage i Aktuellt Måleri

    Omslag och reportage i facktidskriften Aktuellt Måleri , nr 4 – 2006. Tillsammans med journalisten Agneta Tjäder besökte vi Gunnebo Slott i Mölndal.

    [image img=’https://www.mikaelsvensson.com/photo/wp-content/uploads/2006/05/Aktuellt_Måleri_4a_2006.jpg’ align=’none’ border=’true’]

    [image img=’https://www.mikaelsvensson.com/photo/wp-content/uploads/2006/05/Aktuellt_Måleri_4b_2006.jpg’ align=’none’ border=’true’]

  • 13 tjejer och Christer – singelvecka i Grövelsjön

    Ett sätt att träffa sin tillkommande eller bara en skön vecka i fjällen? Under STFs singelvecka i Grövelsjön är det prat, skratt och vinterupplevelser som dominerar – och det är inte bara för att det går tretton damer på Christer.

    “RESERVERAT Singelvecka”. Skylten på bordet är inte stor, men den märks. Det tisslas och tasslas i den furuklädda matsalen på Grövelsjöns fjällstation, där utsikten genom panoramafönstren bjuder på en slående vacker solnedgång över fjällen denna söndagskväll. Ändå dras blickarna oundvikligen mot det centralt placerade bordet, där de första två gästerna lite tvekande slagit sig ner mitt emot varandra. Efter en stund kan en dam vid bordet intill inte hålla sig längre. Hon går fram till dem, ler stort och ser ut att hålla tummarna med hela kroppen när hon viskar fram ett välmenat “lycka till”. Ulla och Cecilia ser på varandra och får sitt första skratt för veckan. Det ska bli många fler.

    Måndag morgon och möte i Blå rummet. Nyfikna slår vi oss ner i sofforna och hejar lite snabbt på varandra. Singlarna kommer från olika delar av södra och mellersta Sverige. Någon är sjuksköterska, en annan är läkare, en jobbar på regeringskansliet och en annan på länsstyrelsen. Lärare, apotekare och sekreterare. Fjorton personer allt som allt. Varav en man, Christer. Välkommen till Bachelor Grövelsjön, tänker jag för mig själv. En dokusåpa i fjällmiljö.
    Förutsättningarna för programidén som just rullats upp i mitt huvud går genast upp i rök när deltagarna presenterar sig. En efter en går de fram till ett blädderblock där ett fjällandskap skissats upp. De berättar lite om sig själv och om sitt förhållande till skidåkning och avslutar med att rita in sig någonstans i fjällmiljön där de trivs. Det är alltså därför de är här. För att det är så hälsosamt och stärkande i dalafjällen. Några placerar sig på en bergstopp, andra i skogen. Ytterligare någon gillar att vara mitt på branten, med benen fulla av mjölksyra. Sedan blir det Ulrikas tur att greppa spritpennan.
    – Jag tycks vara här av en helt annan anledning än alla andra. Jag håller på att avverka varenda singelaktivitet som finns i det här landet. Mig hittar ni här, i matsalen, säger hon och ritar en glad liten streckgubbe i ett hus på blädderblocket.
    Ulrika har varit på singelvecka i Svenska turistföreningens regi förut, både i Grövelsjön och Saltoluokta, men det här är första gången vintertid. Och det är första gången hon hamnar i en grupp där könsfördelningen är så extremt ojämn. Visst brukar det vara färre män än kvinnor, men då oftast i förhållandet 40-60, inte som nu – en på fjorton! Vi undrar varför det blivit så, utan att komma fram till något vettigt svar. Kanske spelar det ingen roll ändå. När gruppen talar ut om förväntningarna på veckan handlar det om att lära sig fjällvett, få trevligt tursällskap, äta god mat och ladda batterierna. Gärna med sol på näsan.

    [image img=’https://www.mikaelsvensson.com/photo/wp-content/uploads/2013/02/utemagasinet_2b_2006.jpg’ align=’right’ border=’true’]Senare samma dag står vi längst upp i barnbacken med turskidorna på. Meningen är att vi ska lära oss att göra telemarksvängar och vi vinglar nerför backen med varierande stilar. När vi ramlat klart tar vi oss upp en bit upp på Långfjället för en lektion i fjällsäkerhet. Katrin Sjögren är vår ledare. Hon delar ut spadar och vindsäckar och överlämnar åt oss att hitta på något med utrustningen. Med gemensamma krafter lyckas vi montera upp ett fungerande fikarum. Vindsäcken slingrar sig kring oss i blåsten och Ulrika konstaterar att det är den enda typ av närmanden vi lär utsättas för den här veckan.
    När vi skidar tillbaka till fjällstationen har det hunnit bli många skratt och gruppen börjar redan kännas sammansvetsad. Ulla har utsetts till vädergud. Hon lovar vindstilla och sol större delen av veckan. Slår det inte in beror det på att deltagarna i dansveckan har steppat fel i någon väderkänslig soldans. Drömmar om bastu, öl och värmande vintoddy på verandan börjar ta form. Det är inte så dumt att vara singel i grupp.

    Nästa morgon väcker vi våra kroppar med Qi Gong i Norska rummet. Drar in en Qi-boll fylld av energi i kroppen och skjuter ut all stress, långt bort i horisonten. Stänger in Qi i magen, och sluter till. Ute är det fyra plusgrader och risk för regn. Lifjällets topp är höljt i dimma. Det vajar lite i tallarna nere i dalen. Vi får se hur det blir med vårt turande på kalfjället, men en bit på vägen ska vi i alla fall komma.
    På vårt bord står det fortfarande “RESERVERAT Singelvecka”. Ulrika vänder skylten upp och ner.
    – När övergår man från att vara singel till att vara människa egentligen?, säger hon.
    Vi skojar om singelstämpeln men för en stund blir Ulrika lite allvarlig, där vi står och tar för oss av frukostbuffén.
    – Det känns som att folk tittar och tänker: “Jaha, är det så där en singel ser ut.” Som att det ska gå att se likheter i våra drag. Man antas vara desperat, kanske lite oanständig. Ibland kan jag känna mig väldigt sårbar faktiskt.
    Vi fortsätter prata med pjäxorna på. Om livet, kärleken, relationer. Om rädslan för att bli sårad och om konsten att vara lagom intresserad. Det där jäkla spelet. Varför kan det aldrig vara enkelt?

    [image img=’https://www.mikaelsvensson.com/photo/wp-content/uploads/2013/02/utemagasinet_2c_2006.jpg’ align=’right’ border=’true’]Vi har passerat renstängslet som utgör gränsen mellan Sverige och Norge och är på väg uppför Lifjället när en liten strimma ljusblått hopp i horisonten börjar växa till sig. Snart strålar solen från en ljusblå himmel, ner på oss och den kritvita snön, som strålar tillbaka. Jag får skavsår, men är glad ändå. Fjällandskapet gnistrar omkring oss. Våren har bara hunnit erövra några fläckar där solen legat på som mest. Det har börjat blåsa ganska rejält, så vi nöjer oss med en nästan-toppbestigning av stora Lifjället och njuter av utsikten mot den norska fjällvärlden. Framför oss tornar Salsfjället upp sig. Vi ser Elgåhognas spetsiga topp och Drottningen, med sin välkända profil och höjda barm, som om hon låg på rygg. Det är så vackert att det nästan blir tyst. Fast vi är ett pratglatt gäng.
    Nerför blir det många vurpor, men vi landar mjukt. Gårdagens telemarkslektion känns inte helt lätt att plocka upp här. Glöm preparerade backar, det här är naturens utförslöpor, och de bjuder på överraskningsmoment i form av snö som plötsligt bara ger med sig. Skidorna åker igenom och plötsligt ligger man där, i det mjuka, vita. Huvudsaken är att vi har kul.
    – Nu kommer de glada skratten igen, hörs någon i personalen säga när vi intar matsalen för ännu en smaklig middag vid singelbordet.
    Jag inbillar mig att de nyfikna och lite undrande blickar som riktades mot vårt bord i början av veckan har övergått till trånande avundsjuka. Det är nämligen underhållande att sitta vid singelbordet. Dessutom vann singellaget gårdagskvällens frågesport. Och vi har hunnit skapa en tradition av att ha after ski på verandan varje eftermiddag.

    [image img=’https://www.mikaelsvensson.com/photo/wp-content/uploads/2013/02/utemagasinet_2d_2006.jpg’ align=’right’ border=’true’]Dagens tur runt Fosksjöarna gav oss ytterligare sol på näsan. Vi strök utmed Storvätteshognas fot och hörde vårens ljud av en porlande bäck när vi väjde för de låga fjällbjörkarna.
    – Jag har upptäckt mitt eget landskap, säger Anita vid middagsbordet.
    Hon bor bara ett par mil bort, i Idre, och hon har skidåkning som ett av sina stora intressen. Men med färdledare och gruppgemenskap får skidturerna andra dimensioner.
    – Bara att få skratta så mycket som vi gjort är guld värt, säger Anita, och ler så det strålar i de blå ögonen.
    Alla verkar mer än nöjda med veckan så här långt. Så även Christer, som smälter in bra trots den kvinnliga dominansen.
    – Jag blev lite förvånad att jag är enda mannen här, men det gör mig ingenting. Jag tycker om att umgås med trevliga människor och då spelar det ingen roll om de är män eller kvinnor. Det är tråkigt att åka ensam på fjället men på det här sättet får man ju kontakt på ett avslappnat och lättsamt sätt, säger han.
    Ulla säger att det är första gången hon åker iväg ensam på det här viset och att det egentligen är väldigt olikt henne. Men hon längtade efter skidåkning och hade inga likasinnade vänner att ta sällskap med.
    – Det här passar mig bra. Jag är inte ute efter att träffa någon man, tvärtom kom jag hit för att reparera mig och hitta mig själv.

    [image img=’https://www.mikaelsvensson.com/photo/wp-content/uploads/2013/02/utemagasinet_2f_2006.jpg’ align=’right’ border=’true’]Kvällen avrundas med vinprovning under ledning av restaurangchefen Olle Lindmark. Han lär oss att säga saker som “karaktär av nysläckt lägereld” när vi egentligen tänker någonting i stil med “gott men lite surt”. Det blir en förhållandevis sen kväll. Jag, Ulrika och Katrin sitter kvar med lite rött i glasen. Katrin har varit ledare för flera singelveckor i Grövelsjön, både sommar- och vintertid. Det brukar alltid bli bra sammanhållning i gruppen, säger hon. De som kommer är öppna för kontakt med andra och det händer att man fortsätter träffas. I sommar ska hon träffa några av sommarsinglarna från förra året igen. Det är ett gäng som håller kontakten och har hyrt stuga i Grövelsjön ihop. Under nyår hade hon också besök av ett gäng singlar som bildat grupp efter föregående års vintervecka. Och nog har det hänt att det slagit gnistor mellan några deltagare. Men det är klart, den här gången är det kanske inte upplagt för någon match-making, konstaterar vi och ser oss om i restaurangen, där några av fjällstationens övriga gäster dröjer sig kvar. Vi noterar att en väldigt lång man fyller 40 år och uppvaktas med fyrverkerisprakande tårta. Han sitter med ett gäng kompisar som inte tycks bestå av par. Så trevligt.

    [image img=’https://www.mikaelsvensson.com/photo/wp-content/uploads/2013/02/utemagasinet_2g_2006.jpg’ align=’right’ border=’true’]Nästa dag är vilodag. Jag och Ulrika tar tillfället i akt att sitta alldeles stilla och blunda mot solen. Detta gör vi utanför Sjöstugan, med varsin frasig våffla på gaffeln. Efter en stund får vi sällskap av Anneli, som legat och solat på Grövelsjöns is. Nu slår hon sig ner på en renfäll bredvid oss. Det är på dagen 32 år sedan hon träffade sin man på Södertälje Folkets hus, berättar hon. Hon var 15, han var 19. Nästa dag åkte han till Grövelsjön, och då åt han våfflor precis här. Hon ska ringa honom nu, och berätta att hon gjort samma sak. Anneli är singelgruppens enda icke-singel.
    – Jag tycker det är fantastiskt att folk kan få det att hålla så länge. Jag lyckas ju inte ens få ihop det med någon, säger Ulrika.
    – Du måste sluta tänka på det så mycket. Det är som när du plockar svamp. När du slutar leta så finns de plötsligt där, säger Anneli.
    Lite senare på kvällen har Ulrika nyheter om långe mannen, som visat sig vara singel. Han undrade om vi får pengarna tillbaka om vi inte träffat någon när veckan är slut. Sedan sa han att han gillar att laga mat, men saknar ett rivjärn. Långe mannen, minsann. Har STF beslutat att slänga in en joker i leken? Dokusåpafantasin börjar ta fart igen. Och skratten böljar över bordet. RESERVERAT Skrattvecka, borde det kanske ha stått på skylten.

    Text av Karin Wallén och foto av Mikael Svensson publicerad i Utemagasinet, nr 2 – 2006.

  • Skyddsängel på övertid

    Att nå toppen är bara halva äventyret, sen måste man komma ner också. Det har den svenska Kedar Dome expeditionen lärt sig.

    Natten vill aldrig ta slut och jag kan inte somna. Jag ligger tillsammans med tre kompisar i ett litet tält på nästan 6000 meters höjd och inväntar gryningen. Berget heter Kedar Dome och i ett par veckor har vi arbetat oss allt högre upp. Nu är vi bara några timmar ifrån att nå den 6831 meter höga toppen.

    I gryningen, när det är dags att göra sig i ordning, befinner jag mig plötsligt under bar himmel. Tältet är på väg att släppa sin sista förankring. Häller gäller det att få tag på alla prylar innan de blåser iväg. Vi lyckas få ordning på situationen och endast ett liggunderlag och en bivacksäck blåser bort. Att det är väderomslag på gång behöver man inte vara någon meteorolog för att räkna ut. Det blåser rejält i byarna och enstaka moln är på väg in.

    En stund efter det att vi lämnat läger 2 beslutar sig Martin och Johnny att vända ner på grund av vädret. Jag och Magnus bestämmer oss för att fortsätta en stund till. Ett par timmar senare börjar Magnus känna sig lite dålig och beslutar sig även han för att vända.

    Själv känner jag mig förhållandevis fräsch och verkligen laddad, den här gången ska jag nå toppen. För 8 månader sedan jag och två kompisar på en liknande tur. Då var vårt mål den 6962 meter höga Aconcagua. Vid vårt sista läger hade en av kompisarna fått höjdsjuka och vi beslöt oss att alla skulle gå ner. Den gången sa mitt förnuft att jag inte skulle fortsätta själv, men nu befinner jag mig i en liknande situation och vill inte ge upp i första taget.

    Lite senare börjar jag tappa känseln i ett par av mina fingrar. Jag försöker värma ipp den genom att stoppa dem i armhålan. Efter några minuter börjar de få färg igen och jag pustar ut. Tankarna far runt i huvudet men det känns som om jag fortfarande har kontroll över situationen. Sakta närmar jag mig krönet som jag har stirrat på den senaste timmen. Mina lungor skriker efter syre, hjärtat dunkar frenetiskt och jag känner hur kroppen bryts ner. Nu måste jag väl vara framme?

    Jag tittar försiktigt över krönet och förtvivlad inser jag att det är ännu ett krön kvar. Lägger mig på marken, blundar och försöker samla nya krafter. Inser att jag är ganska så ensam här uppe och skulle något gå snett finns det ingen till min hjälp. Efter sju timmar når jag toppen av Kedar Dome. Vågar inte riktigt känns efter hur det känns, försöker ta några kort men kameran vill inte riktigt fungera och med bara fingervantar på börjar jag frysa snabbt. Tio minuter senare börjar jag färden ner mot läger 1. Strax efter mörkrets inbrott, fyra timmar efter toppbestigningen ser jag mina kompisars pannlampor och känner ett behagligt lugn. Jag klarade det! Men äventyret är inte slut, det visar sig att det precis har börjat…

    Då jag slår upp ögonen och kikar ut genom tältöppningen är hela landskapet inbäddat i ett par decimeter nysnö. Det här är inte riktigt den födelsedagspresenten som jag har önskat mig. Snön fortsätter att falla, sikten är inte den allra bästa och vi befinner oss fortfarande ganska högt upp. Det sundaste är att försöka flytta ner till baslägret. Packningar är rejält tunga och jag känner för egen del att jag inte har återhämtat mig från gårdagens ansträngningar.

    Vårt första hinder är Kirti Bimak glaciären, en sträcka som även under bra förhållanden är jobbig. Efter några timmar når vi slutet av glaciären och inser att vi inte skulle lyckas nå baslägret med våra nuvarande packningar. Vi lämnar kvar de tyngsta och minst nödvändiga prylarna under ett stort stenblock, märker ut platsen med våra skidor och fortsätter ner mot baslägret. I och med att ryggsäckarna blir lättare så återkommer lite av krafterna. Klockan har dock redan hunnit bli mycket. Vi har drygt 4 timmars dagsljus kvar och ytterligare en glaciär att passera.

    Den sista mariga passagen är en smal stig som slingrar sig längs bergväggen. Här gäller det att hålla tungan rätt i mun. Hjärtat dunkar av spänning och vi lyckas passera även detta hinder och är efter någon time nere på den stora slätten där baslägret är beläget.

    Mörkret har sedan länge gjort sitt intåg och trötta börjar vi stappla den sista biten. Jag plockar fram min visselpipa och börjar blåsa, i hopp om att de vid baslägret skall höra oss och i sin tur signalera med någon lampa. Plötsligt ser vi ett ljus och lyckliga har vi fått ett märke att gå efter. Det är kockens assistent som under ett paraply står och signalerar med sin pannlampa. Han kramar om oss och pekar ut riktningen mot tälten.

    Tälten som vi tidigare använt syns inte längre, de är begravda under snön. Så vårt mässtält får bli vår nya sovplats. Vi är rejält trötta efter tio timmars vandring. Mina fötter och händer har blivit rejält nedkylda så de andra bestämmer sig för att bära över mig till kökstältet. Därinne genererar kockens fotogenkök en behaglig värme och det känns som om man är i säkra händer.

    Kocken Bam Bahadur är inte bara en skicklig kock, han har dessutom stor erfarenhet från många expeditioner och vet hur man behandlar förfrysningar. Efter många koppar med varm dryck och behandling bäddas jag ner i sovsäcken. En födelsedag som jag sent kommer att glömma. Innan jag somnar bestämmer jag mig för att nästa års födelsedag skall vara av det lugnare slaget. Nästa morgon upptäcker jag att det blivit två små blåsor på fingret och att mitt ansikte svullnat upp. Man känner sig inte så kaxig i sådana lägen och oron börjar växa. Snön fortsätter falla under natten och nu är det nästan en meter snö. Vi är långt ifrån civilisationen och har ingen kommunikationsutrustning.

    Vid lunchtid anser vår LO (liasion officer) att det bästa är om vi försöker ta oss ned till Gangotri. Inte förrän klockan 15 blir vi färdiga och kan börja vår färd ner mot civilisationen. Att försöka spåra med all denna snö är inte det lättaste men man håller sig åtminstonde varm. Här gäller det att försöka växla spårperson så ofta som möjligt. När vi dessutom ska passera över Gangotriglaciären är det inte bara slitsamt, nu gäller det att se upp för eventuella snötäckta sprickor.

    Vi hinner precis över glaciären innan mörkrets inbrott. Nu träder vår köks assistent fram och gör ett ypperligt arbete att hitta i mörkret. Vårt mål är att försöka nå några byggnader som används för personal som arbetatr med ett odlingsprojekt, där kan det finnas folk kvar och vi kan få tak över huvudena. Klockan 21 når vi Bhujbasa och finner att det fortfarande är folk kvar. Förrutom oss så sitter en grupp ryska vandrare fast här. Våra kläder är fortfarande fuktiga när vi på morgonkvisten förbereder oss för nästa etapp. Efter gårdagens mörker så känns det skönt att vi ska få vandra i dagsljus. Vi tror också att vi utan större problem ska kunna de 15 kilometrarna till Gangotri. Ryssarna skall vänta ett par dagar i hopp att vädret stabiliserar sig. Våra förhoppningar att nå Gangotri blir allt svagare när vi börjar ins hur otroligt lång tid och stor kraft det tar att forcera all snö. Plötsligt får vi göra bekantskap med den första lavinen. I panik rusar vi framåt och slänger oss bakom en stor sten. Stenen vibrerar, mina ögon är stängda och i ett ögonblick har jag känslan att jag aldrtig kommer öppna dem igen. Vi har änglavakt och lavinen delar på sig. Så här fortsätter dagen och man blir ganska apatisk på grund av trötthet och all spänning.

    Vi har sedan länge insett att vi aldrig kommer att hinna till Gangotri. Vi är blöta rakt igenom så det gäller att försöka gålla igång, men utan tak och värme är våra chanser inte de bästa. Tankarna börjar flyta iväg, det hela känns så overkligt, som om vi befinner oss i en dålig B-film som aldrig vill ta slut. Det är då vår änglavakt, som säkert har många timmars övertid, ingriper i historien. Nio kilometer ifrån Gangotri finns det ett par teförsäljningsstånd, alla har flytt ovädret men kvar är två bröder. Här kan vi få tak över huvuden, värme och mat.

    Nästa morgon har snön slutat falla och vi kan äntligen få se blå himmel igen. Nu har vi bara nio kilometer att gå och enligt vår LO är det bara en farlig passage kvar. Bröderna som under gårdagen ökat sin försäljning med det tredubbla gör oss sällskap ner mot Gangotri. Ju närmare byn vi kommer desto mindre snö behöver vi plöja igenom. Men den omtalade farliga passagen ser inte alltför lockande ut. Tidigare laviner har tagit med sig mycket avv stigen och kvar är bara en smal, smal sträng. Ett felsteg där innebär ett ohälsosamt fall ner i Ganges. Risken att fler laviner kommer på detta ställe är överhängande och så blir också fallet. En lavin får med sig Johnny, men Klar är snabbt med på noterna och får tag i hans ryggsäck. Även denna gång slutar allt väl och vi undrar om det aldrig tar slut.

    Förrutom ett stort stenblock som håller på att träffa en av bröderna lyckas vi nå Gangotri oskadda. Nu ser vi fram emot att sätta oss på bussen och lämna bergen. Tyvärr visar det sig att vägen har rasat samman på ett antal platser och att det dröjer ett bra tag innan man kan reparera den. Vad som istället väntar oss är två dagars vandring för att nå den farbara vägen. Samma dag som vi börjar vår vandring från Gangotri blir de ryska vandrarna evakuerade med helikopter. Vi får under vägen ner reda på ovädret skördat 18 dödsoffer och att 45 människor skadats. Vi känner oss väldigt lyckligt lottade att ha undkommit utan några som helst skador, mina förfrysningar är av det lindrigare slaget. Några dagar senare landar vi i Sverige, sju kilo lättare men med många minnen för livet.

    Reportage publicerad i tidskriften Brant, nr 2 – 2003.

    [info_box]FAKTA
    Kedar Dome ligger i den indiska delen av Himalaya, Garwhal. Det 6831 meter höga berget bestegs första gången 1947 av schweizren Andre Roch. Sedan dess har många bestigit toppen och det är en utmärkt topp för en första Himalaya expedition eller för skidbestigare. Nordvästsidan är den lättaste vägen medans östsidan bjuder på större alpina utmaningar.[/info_box]

    [info_box]TRANSPORTER
    Vi anlitade ett företag som ordnade med transport från Delhi upp till bergen samt bärare och kock upp till baslägret. Bussturen (50 mil) tar 3 dagar upp till Gangotri (3140 möh).Från Gangotri upp till baslägret Tapovan (4460 möh) tar det 2-3 dagars vandring. Baslägret ligger på en stor grässlätt och närmsta granne är det vackra berget Shivling, Indiens svar på Matterhorn.[/info_box]

    [info_box]TILLSTÅND OCH LO
    Det indiska klätterförbundet (IMF) uttfärdar tillstånd och utser en liasion officer (LO). Tillståndet kostar 2000 USD samt en miljöavgift på 400 USD. Läs mer på www.indmount.org[/info_box]

  • Skytsengel på over arbejde

    -en bjergbestigning der kun bliver værre…  (Tekst og foto Mikael Svensson)

    Natten vil ingen ende tage – det er umuligt at sove. Sammen med tre venner ligger jeg i et lille telt på Kedar Dome i nesten 6000 meters høyde og venter på morgengryet over Himalaya. Det har taget flere uger at komme så langt, men nu er vi blot få timer fra den 6831 meter høje top. Det hjæper ikke att tællle får, så istedet ligger jeg og filosoferer lidt over tilværelsens dybere mening.

    I løbet af natten er det blæst kraftigt op, og jeg spekulerer på, hvorvidt vi har fået spændt teltet godt nok op. De foregående dage har det vaeret perfekt vejt med sol og klar himmel – så vi hpåer på, at det vil holde sig et par dage til. Endelig ringer vækeruret, og det er tid at komme up. Inden længe er vi kun to personer tilbage i teltet, og jeg overvejer et kort øjeblik, hvorvidt det kan svare sig at tage en fotosession i ly for elementerne. Da jeg endelig kommer ud under åben himmel, er teltet, der nu er halvt slået ned, lige ved at slippe sit fæste i den tiltagende vind. Til alt held får vi hurtigt fat i teltdugen samt det løse tøj, og det lykkes at få kontroll over situationen uden at miste andet end et liggeunderlag og et bivuakovertraek. At vejret er ved at slå om, behøver man ikke at være metereolog fot at kunne se. Enkelte skyer er allerede på vej ind. Forholdene er ikke helt optimale, men hovedpinen har sluppet sit tag, og adrenalinen pumper i kroppen. Det er nu det gælder!

    Mot toppen
    Et stykke tid efter vi har forladt lejr 2, holder Martin og Johnny pause. Magnus og jeg fortsætter lidt endnu, men efter et par timer begynder også han at føle sig ledt sløj. Jeg er rimelig tilpas og beslutter mig for at fortsætte mod målet – denne gang skal jeg op. For otte måneder siden var jeg og to andre kammerater på en lignende tur till det 6962 meter høje Aconcagua i Argentina. Ved den sidste lejr fik en af vennerne højdesyge, så vi bestemte os alle for at gå ned igen. Den gang sagde min fornuft mig, at jeg ikke skulle fortsaette selv, men nu er situationen anderledes – jeg vil ikke give op i første førsøg. Efter et par hindrede meter mister jeg gradvist følelsen i et par af fingrene of prøver at varme dem i armhulen. Heldigvis begynder de efter nogle minutter at få farven tilbage, og jeg kan ånde lettet op. Tankene raser igennem mit hoved, men jeg har fortsat kontrol over situationen.

    [image img=’https://www.mikaelsvensson.com/photo/wp-content/uploads/2013/05/adventureworld_46_2_2002.jpg’ align=’none’ border=’true’]

    Langsomt nærmer jeg mig toppen, som jeg har stirret på den sidste time. Lungene skriger efter luft, hjertet banker vildt, og jeg har en følelse af, at kroppen er i hurtigt forfald. Nu må jeg da være framme? Jeg kigger forsigtigt over toppen, men fortvivlet kan jeg konstatera, at der er endu en top ovenfør. Jeg laegger mig op jorden for at samle nye krafter, men indser at jeg er helt alene, hvis noget skulle gå galt. Den hårde tur fremad fortsættes, og klokken lidt over otte går min drøm i opfyldelse – jeg er nået toppen af Kedar Dome. Kameraet skranter, fingrene bliver hurtigt kolde og efter nogle få forsøg på at førevige situationen, begynder jeg turen ned imod den øverste lejr. Fire timer senare har jeg fået kæmpet mig ned till lejr 1 – træt men lykkelig. Umiddelbart efter mørkrets frembrud kan jeg se pandelamperne fra mine kammerater og føler en behaglig ro i kroppen. Jeg klarede det! Men eventyret er ikke slut – faktiskt er det kun lige akkurat begyndt…

    En mindeværdig fødselsdag
    Da jeg slår øjene op og kigger ud af teltåbningen, er jorden dækket af 20-30 centimeter nysne – ikke just den bedste fødselsdagsgave. Sneen fortsætter med at falde, sigten er ikke den bedste, og vi befinder os statig ret højt oppe. Det bedste vil helt klart være at komme ned till basecampen så hurtigt som muligt. Rygsækkene er tunge, og min krop er langt fra rehabiliteret oven på de gårdsdagens strabadser. Den første hindring er gletcheren Kirti Bimak, der selv under gode vejrforhold kan vaere vanskelig. Efter nogle timer når vi kanten af gletcheren og indser, at det ikke er muligt at nå frem til basecamp med de tunge rygsaekke. Resultatet bliver, at vi markerer stedet, lader de tungeste og mindst nødvendige ting ligge under en stor klippeblok og fortsaetter vores færd.

    De lette rygsaekke giver fornyede kræfter men klokken er ved at være mange. Vi mangler at fotvere endnu en gletscher, og der er kun fire timers dagslys tilbage. Vel over de forræderiske sprækker passeres en smal sti, der slynger sig langs den stejle bjergvæg. Det gælder om at holde tungen lige i munden. Hjertet dunker af spænding, og med stor forsigtighed lykkes det at komme ned på den store slette, hvor basecampen ligger. Mørket har for længst holdt sig indtog, og det sidste stykke må vi naermest slæbe os vej. Nødfløjten er fremme, og jeg blæser i håb om at folkene i lejren opfanger signalet og reagerer med at taende lys, så vi lettere kan finde vej.

    Lykkeligvis ser vi snart et befriende lys i mørket og er taknemmelige for at have et godt pejlemaerke at gå efter. Fremme ved lejren viser det sig, at det er kokken som i ly af sin paraply sendte de forløsende lyssignaler. Vi får et kram, og han peger mod vores telte, der er begravet i så meget sne, at vi må sove i madteltet. Gennemblødt og godt nedkølet, bliver jeg båret over til køkkenteltet, hvor varmen fra petroleumsovnen giver en betryggende følelse ag at vaere i sikre haender. Kokken Bam Bahadur er ikke bara en dygtig kok – han har også stor expeditionserfaring og ved, hvordan man skal behandle forfrysninger. Efter mange kopper med varme drikke og behandling fra koken, bliver jeg lagt ned i soveposen. Dette er en fødselsdag som jeg sent vil glemme. Inden søvnen overmander mig, bestemmer jeg mig for, at naeste fødselsdag skal værer en anelse mere afslappet.

    Evakuering fra hovedlejren
    Næste morgen opdager jeg de første håndgribelige tegn på forfrysninger – ansigtet er opsvulmet, og der er vaeskeansamlinger på fingrene. Jeg føler mig lamgt fra usårlig, og uroen er begyndt at vokse. Sneen fortsaetter med at falde i løbet af natten, og hen på morgonen er der faldet nesten en meter sne. Vi er langt fra civilisationen og har intet kommunikationsudstyr. Ved frokosttid mener vores lejrchef, at det er bedst, hvis vi forsøger at komme ned till landsbyen Gangotri. Først klokken tre er udstyret pakket, så vi kan kan begynde vores tur ned mot civilisationen. Det er ikke let at træde spor i den dybe sne, men man holder sig i det mindste varm. Vi skiftes til at bryde sporet, og det er den rene ferie, mår man efter at have gjort sin pligt kan slappe af og gå bagerst. Da vi passerer over gletcheren Gangotri, gælder det om at være forsigtig, for mange af sprakkerne er dækkede af nysne. Vi når akkurat at komme over gletcheren før mørkrets frembrud. Køkkenassistenten går forrest og gør et ypperligt job med at finde vej i mørket. Målet er at nå frem til en naerliggende gård, hvor vi kan komme i ly till bygningerne, hvor en gruppe russiske vandrere ligeledes har søgt lae.

    Nærkontakt med laviner
    Vores tøj er stadig fugtigt, da vi hen på morgonen tager af sted på næste etape. Efter gårsdagens mørkevandring, er det rart at kunne gå i dagslys. Russerne bliver i håbet om, at vejret vil stabilisere sig. Vores forhåbninger om at nå ned til landsbyen Gangotri svinder, da vi inser, hvor utrolig lang tid og mange kraefter det kraever at forcere sneen. Pludselig brager en lavine ned over bjergsiden. Vi løber panisk for at komme i lae og når lige akkurat at kaste os om bag en klippeblok. De store sten ryster, mine øjne er stramt lukkede, og et øjeblik har jeg følelsen af aldrig at komme til at åbne dem igen. Til alt held løber lavinen på hver sin side af stenen. Hele dagen har vi lignende oplevelser, og til sidst er vi helt apatiske af traethed og spaending. At nå frem till Gangotri er fuldstændigt umuligt. Vi er totalt gennemblødte, og nu gælder et bare om at holde dampen oppe, indtil vi kommer frem. Det hele føles som i en dålig B-film, der aldrig slutter. På et tidspunkt, griber vores skytsengel, der efter hånden har vaeret på overarbejde laenge, ind i historien. Ni kilometer fra Gangotri finder vi en lille hytte, hvor der stadig er folk, som ikke er flygtet fra uvejret. Her kan vi endelig få varme, mad og tag over hovedet.

    Endelig overstået?
    Næste morgen kan vi endelig se blå himmel. Nu mangler blot ni kilometer, og ifølge de lokale er der kun en enkelt farlig passage igen. Ejerne af hytten holder os med selskab ned til Gangotri. Jo naermere vi kommer desto mindre bliver snedækket. Desvaerre er den farlige passage stadig en realitet. Tidligere laviner har revet så meget af stien væk, at blot et enkelt fejltrin vil indebaere et dybt fald ned i floden langt under os. Risikoen for flere laviner er overhængende. På et tidspunkt bliver Johnny taget af et lille sneskred, men Klas er lynhurtig og får fat i hans rygsæk. Også denne gang ender det altså godt, og vi spekulerer på, om vores held aldrig stopper. På vej ned bliver en af de lokale fra hytten ramt af en rullesten, men slipper heldigvis uden alvorlige skader. Omsider når vi ned til Gangotri. Desværre er vejen væk fra byen styrtet sammen flere steder, så foran os ligger endnu to tages vandring, før vi kommer frem til en befaerdet vej, der kan føres os ud af området. Samme dag bliver de russiske vandrere evakueret med helikopter, og vi hører at uvejret har krævet atten dødsofre og 45 tilskadekomne. Vi føler os priviligerede over att være sluppet helskindede. Nogle dag senere lander jeg i Sverige – syv kilo lettere og med mange minder for livet.

    Reportage publicerat i tidskriften Adventure World, nr 46 – 2002.

  • Visst finns det fjäll i Dalarna

    Når man taler om gode områder for fjeldskiløb vil de felste formentlig naevne steder som Jotunheimen og Rondane i Norge eller Sarek og Kebnekaise i Sverige. Ikke mange taenker på Dalarna i Sverige, der mest af akt er kendt for de apline skisportsteder som Sälen og Idre. Men faktiskt finder man her, akkurat midt i Sverige, et stort og naesten uberørt fjeldområde med masser af muligheter for tur- og telemarkskiløbere. Området kaldes for Grövelsjöfjället.

    I det nordvestlige hjørne af Dalarna, fyrre kilometer nord for Idre, helt ved vejens ende ligger Grövelsjön midt i en fantastisk natur med bølgende, runde fjelde og urgammel skov. Grövelsjön er en langstrakt fjeldsø, der skaerer sig dybt ned mellem Långfjället og Sjöhöjden. Søen deles af Norge og Sverige, idet den nordligste femtedel er norsk og kendt for tre beboede gårde, der ligger aldeles isolerede midt i den vejløse fjeldverden. Her synes tiden at stå stille. Fjeldene på den norske side er stejle og 1300-1400 meter høje. De svenske fjelde er lidt lavere og mere afrundede.

    Her kommer sneen altid
    [image img=’https://www.mikaelsvensson.com/photo/wp-content/uploads/2001/01/adventureworld_1b_2001-e1361262006553.jpg’ align=’right’ border=’true’]Området omkring Grövelsjön ligger så langt fra havet, at det har udpraeget fastlandsklima. Det giver tørre, varme somre og kolde snerige vintre. Godt skiføre er det saedvanligtvis fra november frem til slutningen af april. I november og december taler de lokale om et saerligt midvinterlys, hvor solen kun nogle få timer om dagen orker at sprede sine svage stråler over højdedragene. De lange, mørke dage holder turistene vaek i de første vintermåneder, og fjeldene ligger øde hen. Fleste besøende er der i tiden fra vinterferien og frem till og med påsken. Ikke overraskende er det turismen, der er den vaesentligste indtaegskilde for de lokale. Indkvarteringen kan ske på fjeldhotellet, fjeldstationen, pensionatet eller i en af hyttebyerne. Der findes også to små liftanleg, der fungerer som samlingsted for børn og unge, mens deres foraeldre er ude på fjeldet for at nyde solen, det fine skiføre og stilheden.

    En skrap frasortering
    [image img=’https://www.mikaelsvensson.com/photo/wp-content/uploads/2013/02/adventureworld_1d_2001-e1361263036936.jpg’ align=’right’ border=’true’]Grövelsjön er et klassisk område for fjeldvandring, og turskiløb. Her ligger Sveriges Turistforenings (STF) sydligeste fjeldstation, og det har den gjort siden 1937. Dengang var Gunnar Lindgren bestyrer, og beretningenerne om han er mange. Det siges, at han gerne indledte sine guidede dagsture i et hidsigt tempo for at sortere de svagaste fra. Dem, der ikke kunne haenge på, sendte han hjem, mens de overlevende blev trukket igennem en dagsmarch på små fyrre kilometer. Gunnar havde også planer om at opføre et større skianlaeg på Långfjällets skråmomger, men planerne blev aldrig realiserat. Idag er Grövelsjöns Fjeldstation et morderne anlaeg. For at gœre det så miljøvenligt som muligt utnytter man jordvarmen, sorterat affaldet og har et komposteringsanlaeg. Restauranten er økologisk og byder oven i købet på en smuk udsigt ud over landskabet.

    Altid mulighed for skiløb
    [image img=’https://www.mikaelsvensson.com/photo/wp-content/uploads/2013/02/adventureworld_1e_2001-e1361262089612.jpg’ align=’right’ border=’true’]I Grövelsjlområdet er der ingen grund til att holde sig til dalens beskyttede løjper. Fjeldvidderne indbyder til masser af ture, og det gaelder både for garvede fjeldfolk og dor de knap så erfarne. I tilfaelde af dårligt vejr kan man altid søge lae i den lavtvoksende, taette granskov, som flere steder kryber om mod det nøgne fjeld. Når fjeldvidderne er afblaeste og isede, kan ture i skogen også vaere et godt alternativ. Faktiskt er der flere gode alternativer, hvis ikke vejret skulle indbyde till en tur pa fjeldet. Mange af løjperene i området praepareres med snescooter eller pistemaskiner. Via dem kan man let nå frem til naboområderne, og der måske spise sin frukost eller få en kop varn kakao. De motionshungrende kan glaede sig over, at mange af løjperene i højsaesonen er gjort brede nok til skøjtetekniken. Og der er godt 100 km løjpe til fri afbenyttelse. Telemarksskiløbere holder fortrinsvis til på den norske side af dalen, hvor fjeldet er højere og stejlere. Senaste nyt er , at folk med snesko på fødderne og snowboard på ryggen er begyndt at dukke op. Endnu er der ikke observeret så mange af dem, meeen…

    Text av Peo Eriksson och foto av Mikael Svensson publicerad i danska tidskriften Adventure World, nr 1 – 2001.

    [image img=’https://www.mikaelsvensson.com/photo/wp-content/uploads/2013/02/adventureworld_1c_2001.jpg’ align=’none’ border=’true’]

  • Grövelsjöfjällens sköna skidturer

    Dalafjällen är mer än Sälen. Här finns orörda fjäll med fina möjligheter för turåkning och telemark. Följ med till Grövelsjöfjällen på gränsen till Norge.

    [image img=’https://www.mikaelsvensson.com/photo/wp-content/uploads/2013/02/utemagasinet_8b_2000.jpg’ align=’right’ border=’true’]I nordvästra hörnet av Dalarna, fyra mil norr om Idre, ligger Grövelsjön, vid riksväg 70:s ände. Här öppnar sig en fjällvärld bestående av böljande mjuka fjäll, uppblandat med gammal fjällnära skog. När du står på Grövelsjöns is så är du omgiven av gnistrande vita och från ditt perspektiv brant sluttande fjäll. Sjön är nämligen djupt nedskuren mellan Långfjället och Sjöhöjden. Grövelsjön delas mellan Norge och Sverige. Den nordligaste femtedelen av sjön är norsk och mest känd för de tre gårdar med fast boende som lever i väglöst land och vraket av ett tyskt bombplan som nödlandade där under andra världskriget. Fjällen på svenska sidan är mjuka, runda och 1100 till 1200 meter höga, medan de norska fjällen oftast har en sida som är brantare och några hundra höjdmeter högre. Skidföre finns i vanliga fall från november till slutet av april. Grövelsjöområdet ligger långt ifrån något hav och har därför utpräglat inlandsklimat med kalla snörika vintrar och torra varma somrar.

    [image img=’https://www.mikaelsvensson.com/photo/wp-content/uploads/2013/02/utemagasinet_8c_2000.jpg’ align=’right’ border=’true’]November och december är en tid på året då turisterna lyser med sin frånvaro och fjällen ligger orörda. De friluftsjälar som är året-runt-boende pratar mycket om det speciella midvinterljuset, då solen inte orkar särskilt högt upp, utan sprider sitt svaga ljus över fjällsluttningarna några timmar om dagen. Turisterna dyker upp en kort stund över nyår för att sedan komma tillbaka vid sportlovens början och stanna kvar till efter påsk. Turistnäringen håller liv i bygden och det finns en del anläggningar som försöker få sin del av kakan. Fjällhotell, fjällstation, pensionat och stugbyar svarar för boendet. De två små liftanläggningar som finns, kan ibland fungera som ungdomspassare medan föräldrarna är ute på fjället och njuter av solen, tystnaden och det finna skidföret.

    Anrik fjällstation
    [image img=’https://www.mikaelsvensson.com/photo/wp-content/uploads/2013/02/utemagasinet_8d_2000.jpg’ align=’right’ border=’true’]Grövelsjön är ett klassiskt område för vandring och turskidåkning. STFs sydligaste fjällstation finns här och har funnits sedan 1937. Föreståndare då var Gunnar Lindgren och historierna om hans färdledda dagsturer är många. Det sägs att han startade turerna i ett hiskeligt tempo och vid första rasten skickade han hem de som inte hängde med. Sedan gjorde de konditionsdugliga ett dagsverke på sisådär fyra mil. Gunnar hade långt framskridna planer på att iordningsställa en slalombacke på Långfjällets sluttning. Planerna gick inte i lås, men en påbörjad urhuggning i fjällskogen finns kvar som minne och den är inte alls så tokig att öva knäböj i. Nuförtiden är Grövelsjöns Fjällstation en modern anlägging som kommit långt i sin ambition att vara så miljövänlig som möjligt. De har bland annat jordvärme, sopsortering, kompostering och en KRAV-akutoriserad restaurang. Matsalen är omtalad för sin vackra utsikt och träinredning.

    [image img=’https://www.mikaelsvensson.com/photo/wp-content/uploads/2013/02/utemagasinet_8e_2000.jpg’ align=’right’ border=’true’]I Grövelsjöfjällen behöver du inte hålla dig till dalgångarna utan här åker du över fjällen utan att förta dig. De långa mjuka fjällsluttningarna lämpar sig mycket väl till turåkning och de brantare till fin telemarksåkning. Ett särdrag mot andra områden är den täta fjällgranskogen som kryper upp mot kalfjället ur dalgångarna. Granskogen kan vara ett mycket bra turalternativ till ibland mycket hårda och isiga fjällvidder. Dessutom ger skogen en viss säkerhet genom att den aldrig är långt borta utifall det skulle bli sämre väder. Om vädret är sådant att det tar emot att ge sig ut på kalfjället så finns det många skogsalternativ. Det finns ett stort spårsystem i området som prepareras med skoter och pistmaskin. Där kan du ta dig till grannanläggningen och köpa dig en fika För den som är träningsbenägen kan tilläggas att under högsäsong har många av spåren skjetingbredd och spårsystemet omfattar inte mindre än 10 mil spår. Telemarksåkarna håller företrädesvis till på den norska sidan där lutningen är större och fallhöjdsmetrarna flera. Men det finns ingenting som säger att du måste vara antingen turåkare eller telemarksåkare. En dagstur i dessa fjäll, ger för det mesta flera tillfällen att praktisera telemarksstilen. De senaste vintersäsongerna har snöskovandrare med snowboard fastsurrad på ryggsäcken observerats. Men de är inte många än…

    Text av Peo Eriksson och foto av Mikael Svensson publicerad i Utemagasinet, nr 8 – 2000.

  • Upp på Drottningens näsa

    Ta chansen att göra visit hos en äkta drottning. Närmare bestämt till hennes majestäts höghets näsa… Drottningens riktiga namn är Rendalssølen.

    Vissa fjäll har något majestätiskt över sig. En speciell utstrålning som gör att man blir alldeles knäsvag. Att fjällets profil liknar den gamla engelska drottningen Viktoria, gör ju inte saken sämre. Det är från Grövelsjöfjällen som hennes profil framträder som allra bäst. Hennes skarpa näsa och höga barm är ett tydligt landmärke, och hon skiljer sig markant mot sina lite rundare och lägre undersåtar. Det är inte bara hennes utseende som lockar, utan hon bjuder också på fina friluftsmöjligheter sommar som vinter.

    Rendalssølen, som är Drottningens egentliga namn, är Grövelsjöns närmaste lite “alpina” topp, endast åtta mil enkel resa. Från matsalen på STF:s fjällstation i Grövelsjön har man fin utsikt mot henne. Vissa arbetsdagar på stationen känns tunga, då man ser Drottningen, vitpudrad under klarblå himmel. Vid en av våra januariturer till Rendalssølen åker vi som vanligt bil från Grövelsjön, till Grøndalens friluftsområde i Norge. Det är ett par kilometer från parkeringsplatsen till den mysiga lilla övernattningsstugan, Sandbu. Sandbustugan bjuder på något så ovanligt som gratis boende. Stugan hålls i gott skick av både dagsgäster som kommer för att fika, och oss andra som föredrar en varm stuga istället för att tälta och huttra i januarikylan. Sju personer har vi lyckats klämma in som mest, men då fick två förpassas ned på golvet.

    Från Sandbu är det cirka 8 kilometers färd upp till den pampiga U-dalen, Sølenskardet. Inklämd i Sølenskardet ligger en vacker liten fjällsjö, Skårdstjørna (1202 möh). Sommartid kan man bli kvar både en och två timmar och bara njuta. Genom Sølenskardet passerade pilgrimsleden på väg mot målet Nidaros (gammalt namn för Trondheim) och Olav den heliges grav. Säkert stannade pilgrimmerna också vid Skårdstjørna och njöt för en stund.

    Från Skårdstjørna går det att antingen fortsätta genom Sølenskardet mot Misterdalen eller till det gemytliga fiskelägret Fiskevollen. På denna västra sida uppleva Sølenmassivet som än mer alpint. Vi fortsätter vår tur och inser att med januaris kyla och sparsamma ljus är det bäst att skynda vidare. Vi har nu 550 höjdmeter kvar till toppen. Sølenmassivet består av tre toppar, varav den mittersta, den sk. näsan är högst med sina 1755 meter över havet. De två andra ligger strax under 1700. Vid uppstigen på toppen, sänder vi en beundrande tanke till de norska skidåkarna, bröderna Eggen. Sommaren och hösten 1965 löptränande de upp till toppen. De startade nere vid Galtsjøn (645 meter över havet) och tog sig upp de 1100 höjdmetrarna till toppröset på två timmar. Denna träning kunde ju resultera i en enda sak, guld i längdåknings-VM i Oslo 1966.

    För oss andra som inte siktar mot guld finns det en liten platå 100 höjdmeter under toppen där vi kan pusta ut. Här går vi ut på en liten utlöpare och kikar över kanten. Vi möts av en syn som måste ge klättrare en glansig blick. Tyvärr verkar den nästan 700 meter höga väggen vara alldeles för lös för att vara hälsosam. Väl uppe på “näsan” har vi en ypperlig utsikt. Åt öster dominerar skogsmarker och lågfjäll, åt väster ligger Rondane, Dovre och Trollheimen. Så mycket mer hinner vi inte se för nu börjar klockan bli alltför mycket. Det är dags att slita av stighudarna och njuta av alla de höjdmetrar som vi tidigare fått slita för. Någon timme senare sitter vi i Sandbustugan. Kaminen är het, makaronerna kokar och stämningen är på topp!

    Text och foto av Mikael Svensson publicerad i Utemagasinet, nr 2 – 1998.