Det flyter varken timmer eller pråmar på Mölndalsån längre. ån som i fornstora dagar var av stor betydelse, både som dricksvatten, transportled och som drivkraft åt alla kvarnar.
Idag har dess funktioner försvunnit in i historieböckerna, och att dricka dess vatten är inte det första man tänker på. När jag hösten 2004 återvände hem till Mölndal såg jag min barndomstad med nya ögon – och återupptäckte Mölndalsån. I slutet av 2006 gjorde ån ett nytt försök att få uppmärksamhet då den än en gång svämmade över och lade stora delar av centrala Mölndal under vatten.
De flesta känner Mölndalsån som den lungt flytande ån mellan Mölndal och Göteborg. även jag gjorde detta tills jag en dag studerade kartan och insåg att Mölndalsån hade sina källområden i östra och Västra Nedsjön, i trakten av Hindås, cirka tre mil öster om Mölndal. Det blev starten på mitt fotoprojekt. När jag sedan lånade hem all tänkbar litteratur om vad som skett längs med ån så var jag fast. Genom min kameras skarpa och ibland oskarpa öga, ville jag låta besökarna följa med på en vattnets resa, längs de vackra naturområdena. Natur som man lätt kan bli hemmablind inför då man dagligen passerar förbi. Jag ville även visa de gamla fabriksmiljöerna som nyttjat åns vatten på alla möjliga sätt och vis, ett arv från gågna generationer.
Under projektets gång har jag försökt fånga alla årstider. Jag har en förkärlek till vintern och den lite mer bistra perioden under året, eller tiden då årstiderna skiftar. Det kan ge lite mer stämning i bilderna än en högsommardag.
Kompositionsmässigt är jag mycket för det rena och grafiska. Innehåller sökaren allt för många detaljer som spretar åt olika håll, och som jag inte kan få ordning på, står jag över den bilden. Vanligtvis i mitt fotograferande brukar jag blanda konkreta och abstraktare bilder. Men i det här projektet har jag överlag satsat på de mer dokumentära bilderna. Det finns inte så många människor med i mitt bildmaterial. Mycket beroende på att ån i dagens samhälle inte brukas av människor på samma sätt som förr. Istället har jag fokuserat på naturen och miljöerna. Hade jag haft möjligheten att färdas tillbaka i tiden så hade snarare fokuserat på människorna eftersom de var åns livsnerv, allt från flottare till pråmdragare.
Bilderna har resulterat i ett antal utställningar och ett bildspel. Som varje fotograf går man i drömmar om att nån gång få göra en bok. Jag insåg ganska snabbt att genom att göra en ren fotobok skulle man gå miste om halva ån – historien var tvungen att få komma med.
Så jag kontaktade frilansjournalisten Agneta Tjäder för att skriva texterna och vi är nu i slutfasen med boken om Mölndalsån. En sak jag fångats av är hur något som en gång var så betydelsefullt kan förlora i värde. ån finns kvar, men är förbrukad.
Mölndalsån var en gång en livsnerv, men är nu princip bortglömd. En av mina bilder, föreställande en upptagen blå båt, tycker jag symboliserar denna känsla för ån. Den har haft sin gyllene era, men ligger nu och känner sig bortglömd och väntar på bättre tider.
Tidningen Foto nr 5 / 2007
