Skip to content

Skyddsängel på övertid

Att nå toppen är bara halva äventyret, sen måste man komma ner också. Det har den svenska Kedar Dome expeditionen lärt sig.

Natten vill aldrig ta slut och jag kan inte somna. Jag ligger tillsammans med tre kompisar i ett litet tält på nästan 6000 meters höjd och inväntar gryningen. Berget heter Kedar Dome och i ett par veckor har vi arbetat oss allt högre upp. Nu är vi bara några timmar ifrån att nå den 6831 meter höga toppen.

I gryningen, när det är dags att göra sig i ordning, befinner jag mig plötsligt under bar himmel. Tältet är på väg att släppa sin sista förankring. Häller gäller det att få tag på alla prylar innan de blåser iväg. Vi lyckas få ordning på situationen och endast ett liggunderlag och en bivacksäck blåser bort. Att det är väderomslag på gång behöver man inte vara någon meteorolog för att räkna ut. Det blåser rejält i byarna och enstaka moln är på väg in.

En stund efter det att vi lämnat läger 2 beslutar sig Martin och Johnny att vända ner på grund av vädret. Jag och Magnus bestämmer oss för att fortsätta en stund till. Ett par timmar senare börjar Magnus känna sig lite dålig och beslutar sig även han för att vända.

Själv känner jag mig förhållandevis fräsch och verkligen laddad, den här gången ska jag nå toppen. För 8 månader sedan jag och två kompisar på en liknande tur. Då var vårt mål den 6962 meter höga Aconcagua. Vid vårt sista läger hade en av kompisarna fått höjdsjuka och vi beslöt oss att alla skulle gå ner. Den gången sa mitt förnuft att jag inte skulle fortsätta själv, men nu befinner jag mig i en liknande situation och vill inte ge upp i första taget.

Lite senare börjar jag tappa känseln i ett par av mina fingrar. Jag försöker värma ipp den genom att stoppa dem i armhålan. Efter några minuter börjar de få färg igen och jag pustar ut. Tankarna far runt i huvudet men det känns som om jag fortfarande har kontroll över situationen. Sakta närmar jag mig krönet som jag har stirrat på den senaste timmen. Mina lungor skriker efter syre, hjärtat dunkar frenetiskt och jag känner hur kroppen bryts ner. Nu måste jag väl vara framme?

Jag tittar försiktigt över krönet och förtvivlad inser jag att det är ännu ett krön kvar. Lägger mig på marken, blundar och försöker samla nya krafter. Inser att jag är ganska så ensam här uppe och skulle något gå snett finns det ingen till min hjälp. Efter sju timmar når jag toppen av Kedar Dome. Vågar inte riktigt känns efter hur det känns, försöker ta några kort men kameran vill inte riktigt fungera och med bara fingervantar på börjar jag frysa snabbt. Tio minuter senare börjar jag färden ner mot läger 1. Strax efter mörkrets inbrott, fyra timmar efter toppbestigningen ser jag mina kompisars pannlampor och känner ett behagligt lugn. Jag klarade det! Men äventyret är inte slut, det visar sig att det precis har börjat…

Då jag slår upp ögonen och kikar ut genom tältöppningen är hela landskapet inbäddat i ett par decimeter nysnö. Det här är inte riktigt den födelsedagspresenten som jag har önskat mig. Snön fortsätter att falla, sikten är inte den allra bästa och vi befinner oss fortfarande ganska högt upp. Det sundaste är att försöka flytta ner till baslägret. Packningar är rejält tunga och jag känner för egen del att jag inte har återhämtat mig från gårdagens ansträngningar.

Vårt första hinder är Kirti Bimak glaciären, en sträcka som även under bra förhållanden är jobbig. Efter några timmar når vi slutet av glaciären och inser att vi inte skulle lyckas nå baslägret med våra nuvarande packningar. Vi lämnar kvar de tyngsta och minst nödvändiga prylarna under ett stort stenblock, märker ut platsen med våra skidor och fortsätter ner mot baslägret. I och med att ryggsäckarna blir lättare så återkommer lite av krafterna. Klockan har dock redan hunnit bli mycket. Vi har drygt 4 timmars dagsljus kvar och ytterligare en glaciär att passera.

Den sista mariga passagen är en smal stig som slingrar sig längs bergväggen. Här gäller det att hålla tungan rätt i mun. Hjärtat dunkar av spänning och vi lyckas passera även detta hinder och är efter någon time nere på den stora slätten där baslägret är beläget.

Mörkret har sedan länge gjort sitt intåg och trötta börjar vi stappla den sista biten. Jag plockar fram min visselpipa och börjar blåsa, i hopp om att de vid baslägret skall höra oss och i sin tur signalera med någon lampa. Plötsligt ser vi ett ljus och lyckliga har vi fått ett märke att gå efter. Det är kockens assistent som under ett paraply står och signalerar med sin pannlampa. Han kramar om oss och pekar ut riktningen mot tälten.

Tälten som vi tidigare använt syns inte längre, de är begravda under snön. Så vårt mässtält får bli vår nya sovplats. Vi är rejält trötta efter tio timmars vandring. Mina fötter och händer har blivit rejält nedkylda så de andra bestämmer sig för att bära över mig till kökstältet. Därinne genererar kockens fotogenkök en behaglig värme och det känns som om man är i säkra händer.

Kocken Bam Bahadur är inte bara en skicklig kock, han har dessutom stor erfarenhet från många expeditioner och vet hur man behandlar förfrysningar. Efter många koppar med varm dryck och behandling bäddas jag ner i sovsäcken. En födelsedag som jag sent kommer att glömma. Innan jag somnar bestämmer jag mig för att nästa års födelsedag skall vara av det lugnare slaget. Nästa morgon upptäcker jag att det blivit två små blåsor på fingret och att mitt ansikte svullnat upp. Man känner sig inte så kaxig i sådana lägen och oron börjar växa. Snön fortsätter falla under natten och nu är det nästan en meter snö. Vi är långt ifrån civilisationen och har ingen kommunikationsutrustning.

Vid lunchtid anser vår LO (liasion officer) att det bästa är om vi försöker ta oss ned till Gangotri. Inte förrän klockan 15 blir vi färdiga och kan börja vår färd ner mot civilisationen. Att försöka spåra med all denna snö är inte det lättaste men man håller sig åtminstonde varm. Här gäller det att försöka växla spårperson så ofta som möjligt. När vi dessutom ska passera över Gangotriglaciären är det inte bara slitsamt, nu gäller det att se upp för eventuella snötäckta sprickor.

Vi hinner precis över glaciären innan mörkrets inbrott. Nu träder vår köks assistent fram och gör ett ypperligt arbete att hitta i mörkret. Vårt mål är att försöka nå några byggnader som används för personal som arbetatr med ett odlingsprojekt, där kan det finnas folk kvar och vi kan få tak över huvudena. Klockan 21 når vi Bhujbasa och finner att det fortfarande är folk kvar. Förrutom oss så sitter en grupp ryska vandrare fast här. Våra kläder är fortfarande fuktiga när vi på morgonkvisten förbereder oss för nästa etapp. Efter gårdagens mörker så känns det skönt att vi ska få vandra i dagsljus. Vi tror också att vi utan större problem ska kunna de 15 kilometrarna till Gangotri. Ryssarna skall vänta ett par dagar i hopp att vädret stabiliserar sig. Våra förhoppningar att nå Gangotri blir allt svagare när vi börjar ins hur otroligt lång tid och stor kraft det tar att forcera all snö. Plötsligt får vi göra bekantskap med den första lavinen. I panik rusar vi framåt och slänger oss bakom en stor sten. Stenen vibrerar, mina ögon är stängda och i ett ögonblick har jag känslan att jag aldrtig kommer öppna dem igen. Vi har änglavakt och lavinen delar på sig. Så här fortsätter dagen och man blir ganska apatisk på grund av trötthet och all spänning.

Vi har sedan länge insett att vi aldrig kommer att hinna till Gangotri. Vi är blöta rakt igenom så det gäller att försöka gålla igång, men utan tak och värme är våra chanser inte de bästa. Tankarna börjar flyta iväg, det hela känns så overkligt, som om vi befinner oss i en dålig B-film som aldrig vill ta slut. Det är då vår änglavakt, som säkert har många timmars övertid, ingriper i historien. Nio kilometer ifrån Gangotri finns det ett par teförsäljningsstånd, alla har flytt ovädret men kvar är två bröder. Här kan vi få tak över huvuden, värme och mat.

Nästa morgon har snön slutat falla och vi kan äntligen få se blå himmel igen. Nu har vi bara nio kilometer att gå och enligt vår LO är det bara en farlig passage kvar. Bröderna som under gårdagen ökat sin försäljning med det tredubbla gör oss sällskap ner mot Gangotri. Ju närmare byn vi kommer desto mindre snö behöver vi plöja igenom. Men den omtalade farliga passagen ser inte alltför lockande ut. Tidigare laviner har tagit med sig mycket avv stigen och kvar är bara en smal, smal sträng. Ett felsteg där innebär ett ohälsosamt fall ner i Ganges. Risken att fler laviner kommer på detta ställe är överhängande och så blir också fallet. En lavin får med sig Johnny, men Klar är snabbt med på noterna och får tag i hans ryggsäck. Även denna gång slutar allt väl och vi undrar om det aldrig tar slut.

Förrutom ett stort stenblock som håller på att träffa en av bröderna lyckas vi nå Gangotri oskadda. Nu ser vi fram emot att sätta oss på bussen och lämna bergen. Tyvärr visar det sig att vägen har rasat samman på ett antal platser och att det dröjer ett bra tag innan man kan reparera den. Vad som istället väntar oss är två dagars vandring för att nå den farbara vägen. Samma dag som vi börjar vår vandring från Gangotri blir de ryska vandrarna evakuerade med helikopter. Vi får under vägen ner reda på ovädret skördat 18 dödsoffer och att 45 människor skadats. Vi känner oss väldigt lyckligt lottade att ha undkommit utan några som helst skador, mina förfrysningar är av det lindrigare slaget. Några dagar senare landar vi i Sverige, sju kilo lättare men med många minnen för livet.

Reportage publicerad i tidskriften Brant, nr 2 – 2003.

[info_box]FAKTA
Kedar Dome ligger i den indiska delen av Himalaya, Garwhal. Det 6831 meter höga berget bestegs första gången 1947 av schweizren Andre Roch. Sedan dess har många bestigit toppen och det är en utmärkt topp för en första Himalaya expedition eller för skidbestigare. Nordvästsidan är den lättaste vägen medans östsidan bjuder på större alpina utmaningar.[/info_box]

[info_box]TRANSPORTER
Vi anlitade ett företag som ordnade med transport från Delhi upp till bergen samt bärare och kock upp till baslägret. Bussturen (50 mil) tar 3 dagar upp till Gangotri (3140 möh).Från Gangotri upp till baslägret Tapovan (4460 möh) tar det 2-3 dagars vandring. Baslägret ligger på en stor grässlätt och närmsta granne är det vackra berget Shivling, Indiens svar på Matterhorn.[/info_box]

[info_box]TILLSTÅND OCH LO
Det indiska klätterförbundet (IMF) uttfärdar tillstånd och utser en liasion officer (LO). Tillståndet kostar 2000 USD samt en miljöavgift på 400 USD. Läs mer på www.indmount.org[/info_box]

Leave a reply

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *