Den 17 september var det dags att lämna Hemsedal i Norge för att fortsätta resan mot Bruksvallarna i Härjedalen. Men innan jag skulle städa ur boendet och packa bilen för avfärd ville jag gärna hinna med en sista fototur. Väderprognosen såg nämligen lovande ut med svaga vindar, klart väder och möjlighet till dimma. Förutsättningar som är svåra att motstå för en landskapsfotograf.
Jag bestämde mig för att åka till sjön Vannin i Hemsedals kommun för att se vad morgonen hade att erbjuda. Det visade sig vara ett riktigt bra beslut.
När solen började stiga över landskapet låg dimman som ett mjukt täcke över sjön. Det stilla vattnet speglade skogens mörka siluetter och morgonljuset färgade hela omgivningen i intensiva nyanser av orange och guld. Solen syntes som en mjuk, nästan svävande cirkel genom dimman och skapade en närmast drömlik stämning.
Det som fascinerade mig mest var samspelet mellan ljuset, dimman och speglingarna. Granarnas siluetter framträdde i olika lager, där de närmaste träden var tydliga medan de längre bort sakta försvann in i det orangefärgade diset. Några vassruggar i förgrunden bröt vattenytans speglingar och gav bilden ytterligare djup och balans.
Jag tycker mycket om den här typen av motiv där naturen själv skapar ett nästan grafiskt uttryck. Trots de intensiva färgerna finns det ett stort lugn i bilden. De mörka träden och deras speglingar bildar en fin kontrast mot det varma morgonljuset.
Det blev en sådan där morgon när tiden nästan stod stilla. En stund då allt handlade om att fånga ljuset innan dimman lättade och landskapet återgick till sitt vanliga utseende.
Till slut var det ändå dags att återvända till boendet, packa ihop och påbörja resan mot Bruksvallarna. Men jag kunde knappast ha önskat mig ett vackrare avslut på dagarna i Hemsedal.
Ibland är det just de där sista, lite spontana fototurerna som bjuder på de allra finaste upplevelserna.
