Den 16 september började jag dagen tidigt i Hemsedalsområdet i Norge. Planen var att fotografera soluppgången från en plats lite högre upp i landskapet, där jag hade hoppats på dimma som skulle svepa in över dalgångarna. Men som så ofta inom landskapsfotografering blev det inte riktigt som jag hade tänkt mig. Där jag befann mig lyste dimman med sin frånvaro.
När jag så småningom började ta mig ner mot dalgången förändrades förutsättningarna. Där nere låg dimman tät och när morgonsolen började leta sig fram färgades den i fantastiska varma toner. Plötsligt fanns det motiv som jag inte alls hade räknat med när jag gav mig ut tidigare på morgonen.
Jag stannade till vid en bro över älven Hemslia och började leta efter kompositioner. Det var då jag fick syn på det här ensamma trädet som nästan försvann i den täta dimman. Solens varma ljus förvandlade hela omgivningen till ett mjukt landskap av orange, gula och gyllene nyanser.
Det som fångade mitt intresse var enkelheten. Ett enda träd, en antydan till marken och sedan bara dimma och ljus. Inga störande detaljer, inga stora fjäll eller dramatiska landskap. Bara en ensam siluett som sakta tonade fram ur morgondimman.
Det är just sådana här morgnar som påminner mig om varför jag tycker så mycket om landskapsfotografering. Man kan planera hur mycket som helst, men naturen har alltid sista ordet. Ibland gäller det bara att ändra sina planer, vara uppmärksam och stanna till när något oväntat dyker upp.
Bilden från Hemsedal blev ett av de där stillsamma ögonblicken då ljus, dimma och ett enkelt motiv tillsammans skapade något alldeles speciellt.
