Det är något särskilt med novembermorgnar. Ljuset är mjukt, nästan viskande, och dimman ligger som en tunn slöja över landskapet. Vid Stora Kåsjön denna morgon var världen stilla – nästan som om tiden själv tagit en paus.
Jag satte mig på klippan vid vattenkanten, inte bara som fotograf utan som en del av scenen. Självporträttet blev ett sätt att fånga känslan jag själv upplevde – tystnaden, lugnet och närvaron i stunden. Den spegelblanka ytan reflekterade både träden och tankarna.
Det är just sådana här ögonblick som gör naturfotografin så speciell. Inga dramatiska händelser, inga starka kontraster – bara ett stilla möte mellan människa och natur. Dimman mjukar upp konturerna och låter fantasin fylla i resten.
Stora Kåsjön i Partille är en plats jag ofta återvänder till. Den erbjuder en enkelhet och ro som är svår att hitta någon annanstans, särskilt under årets tystare månader.
