Den 13 april vandrade jag genom Änggårdsbergens naturreservat som både ligger i Mölndal och Göteborg.
Ljuset var mjukt.
Skogen stilla.
Färgerna nästan upplösta.
Björkarna stod tätt, deras ljusa stammar bildade ett mönster som nästan kändes grafiskt. Istället för att fånga en enskild form valde jag att arbeta med dubbelexponering – för att förstärka känslan av skog snarare än detaljer.
Lagren smälter samman.
Linjer upprepas.
Djupet blir något annat än verklighet.
Det är inte en exakt återgivning av platsen, utan mer ett intryck.
En känsla av att stå mitt i björkskogen när allt är stilla.
Änggårdsbergen är en plats där naturen känns nära staden men ändå avskild. Här finns en variation som gör det möjligt att se samma miljö på många olika sätt – och ibland handlar det mer om att tolka än att dokumentera.
I den här bilden löses gränserna upp.
Träden blir till rytm.
Skogen blir till struktur.
