Kvällen var stilla och havet låg nästan spegelblankt mellan hällarna. Jag satte mig på klipphöjden och lät solnedgången ta över. Färgerna vandrade från guld till eld och vidare mot nattens blå toner, medan skärgården sakta tystnade.
Stora Amundön är en plats jag ofta återvänder till. Här möts öppna betesmarker, gamla ekar, strandängar och släta granithällar formade av hav och tid. I norr breder våtmarker och ängar ut sig – marker som slås varje år och skyddas under fåglarnas häckningstid. Highland Cattle och får betar landskapet öppet, precis som förr när ön till största delen användes som betesmark.
Det är något särskilt med att sitta högt över havet och bara betrakta ljuset. Ett självporträtt – men lika mycket ett porträtt av platsen.
