Den 4 augusti låg Romsdalen inbäddad i moln. Trollväggen reste sig som en grå vägg genom dimman – massiv, nästan overklig i sin skala.
Det är svårt att förstå proportionerna på plats. Från dalbotten upp till toppen skiljer det omkring 1700 meter, och den nästan lodräta väggen känns både hotfull och fascinerande. När molnen driver förbi öppnas små fönster i dimman där klippans struktur och sprickor avslöjas, för att i nästa stund åter försvinna.
Jag drogs till det lågmälda dramat i scenen. Ingen klar blå himmel, inga starka färger – bara berg, dimma och en känsla av något större än oss själva. Ibland är det just det dämpade ljuset som gör naturen som mest monumental.
