Den 25 juni var kvällen varm och klar vid Skallen i Haverdal. Solen stod fortfarande högt när jag kom upp till utsiktsplatsen, men ljuset hade redan börjat anta den där djupa, nästan brinnande tonen som bara försommaren kan ge.
På bänken satt ett äldre par, tätt intill varandra, vända mot havet. De sa inte mycket – det behövdes inte. Havet låg stilla och Kattegatt sträckte sig bort mot horisonten där solen långsamt sjönk.
Skallen bär spår av sin historia med stenbrytning, och den karga profilen mot himlen ger platsen en särskild karaktär. Men just denna kväll var det mjukheten som dominerade – ljuset, värmen och den stilla närvaron.
Det är något universellt i att sitta tillsammans och se solen gå ner. En enkel handling, men fylld av livets hela tyngd och lätthet på samma gång.
