Det finns platser där tiden inte riktigt rör sig som vanligt.
Säveån är en sådan plats.
Den här morgonen i oktober ligger dimman mjukt över landskapet. Vattnet rör sig under bron – stadigt, tyst, nästan hypnotiskt. Träden längs kanten glöder i höstens färger, men utan att skrika. Allt är nedtonat, dämpat, som om världen dragit ner tempot.
Uppe på bron står en ensam gestalt.
Inte i rörelse.
Inte på väg någonstans.
Bara närvarande.
Det är något i kontrasten som fångar mig. Det strömmande vattnet under – och stillheten ovanför. Rörelsen och pausen i samma bild.
Bron blir en plats däremellan.
Mellan här och där.
Mellan det som varit och det som kommer.
Och kanske är det just där vi ibland behöver stanna.
