Den 20 september började jag morgonen med en plan att fotografera uppe vid Mittåkläppsvägen. Väderprognosen hade antytt vindstilla förhållanden och möjlighet till dimma, något som brukar kunna skapa riktigt fina förutsättningar för landskapsfotografering.
Men som så många gånger tidigare ville naturen något annat.
Väl uppe på höjden möttes jag av en envis vind och inte tillstymmelsen till den dimma jag hade hoppats på. Efter en stund insåg jag att förutsättningarna inte skulle bli som jag hade tänkt mig. Det var bara att ändra planerna och köra tillbaka ner längs bomvägen.
När jag kommit ner från fjället började jag ana att något spännande var på gång. Himlen hade fått de första antydningarna till färg och gryningsljuset började sakta förändra landskapet. Jag bestämde mig för att köra vidare till en plats vid Ljusnan som jag visste kunde fungera bra för fotografering.
Och vilken tur att jag gjorde det!
När jag kom fram hade himlen börjat färgas i intensiva nyanser av rosa, magenta och lila. De höstklädda björkarna längs älven stod i vacker kontrast till den färgstarka himlen, medan det stilla vattnet fångade upp färgerna i sina speglingar.
Jag fastnade för en komposition där den mjukt böjda sandbanken leder blicken in i bilden, samtidigt som de gyllene höstgräsen i förgrunden ger motivet både djup och en tydlig känsla av årstiden.
Det blev en sådan där morgon då allt till slut föll på plats, trots att ingenting blev som jag först hade tänkt mig.
En påminnelse om att det alltid är bra att ha en reservplan som landskapsfotograf. Ibland väntar det bästa motivet någon helt annanstans än där man först hade tänkt stå.
