Den 19 september började dagen vid Ljusnedalssjön i Härjedalen. Jag hade tagit mig till en badbrygga vid Ljusnedal för att fotografera soluppgången och förhoppningsvis fånga det där speciella morgonljuset som gör det väl värt att kliva upp tidigt.
Det blev en sådan morgon när himlen bjöd på betydligt mer än jag hade kunnat önska mig.
När solen började närma sig horisonten färgades molnen i fantastiska nyanser av rosa, orange och lila. De varma färgerna skapade en vacker kontrast mot himlens svala blå toner, och eftersom sjön låg nästan spegelblank återkom hela färgspelet i vattenytan.
Jag fastnade särskilt för den enkla badbryggan som sträckte sig ut i sjön. Den blev en naturlig förgrund och gav bilden både djup och riktning. Badstegen, som stack upp ur vattnet, tillförde en liten detalj som förstärkte känslan av en plats där sommarens badgäster nu hade lämnat plats åt höstens stillhet.
På andra sidan sjön syntes skogen med sina begynnande höstfärger. En tunn slöja av morgondimma vilade över vattenytan och gav landskapet ytterligare en dimension. Allt kändes stilla, nästan som om naturen höll andan medan dagens första ljus långsamt tog över.
Det är just sådana här ögonblick jag söker i mitt landskapsfotograferande. Att hitta en enkel komposition där ljuset, färgerna och formerna tillsammans skapar något mer än bara en avbildning av en plats.
Jag tycker om hur bryggans raka linjer möter molnens mjuka former och hur den blå morgonen sakta övergår i varmare färger. Det blir en fin balans mellan det stillsamma och det dramatiska.
En septembermorgon vid Ljusnedalssjön som påminner mig om varför jag aldrig tröttnar på att fotografera soluppgångar. Man vet aldrig riktigt vad naturen tänker bjuda på.
