Den 16 december befinner jag mig under marken i Hammarkullen, där stadens rytm får en annan form. I Hammarkulletunneln, en av Göteborgs mer dolda platser, passerar spårvagnen som en suddig rörelse genom rummet.
Ljuset från vagnen sträcker ut sig till färgband längs väggen – blått, varmt gult och vitt – som kontrasterar mot den stilla plattformen. Det är en plats där rörelse och stillhet möts. Där människors vardag färdas genom ett annars statiskt rum.
Hammarkulletunneln, färdigställd 1972, är en del av Angeredsbanan och en viktig pulsåder mellan nordöstra Göteborg och stadens centrum. Den underjordiska hållplatsen ger nästan känslan av en tunnelbana, trots att vi befinner oss i en stad utan sådan.
I bilden blir infrastrukturen något mer än funktion. Den blir grafisk, nästan abstrakt. Linjer, färger och riktning skapar en känsla av tempo – en påminnelse om stadens ständiga rörelse, även när allt annat står still.
