Det är något särskilt med havet i november. Färgerna dämpas, vinden lugnar sig och ljuset blir mjukare – nästan eftertänksamt.
Den här kvällen vid Askimsviken låg vattnet nästan helt stilla. Molnen speglade sig i ytan och suddade ut gränsen mellan himmel och hav. En ensam sten låg i förgrunden, stilla och orubblig, som en fast punkt i ett annars flytande landskap.
Jag drogs till enkelheten i scenen. Inga dramatiska vågor, inga starka kontraster – bara ett stilla möte mellan ljus, vatten och form. Det är ofta i de mest avskalade motiven som känslan blir som starkast.
Askimsviken i Göteborg är en plats som förändras med årstiderna, men just under hösten finns en särskild ro här. Ett lugn som gör det lätt att stanna upp och bara betrakta.
