Den 10 juli besökte jag Änggårdsbergens naturreservat i Göteborg under de sista timmarna innan solen gick ner. Sommarkvällarna är speciella här. Ljuset blir mjukare, vinden avtar och naturen tycks sakta ner sitt tempo. Det är också då många av de mindre motiven visar sig från sin allra vackraste sida.
Den här lilla blåvingen hade slagit sig ner på ett grässtrå för att vila i det varma kvällsljuset. Med solen lågt bakom fjärilen skapades ett gyllene motljus som lyste upp de tunna vingarna och framhävde de karakteristiska prickarna och de svagt blå tonerna. Bakgrunden löstes upp i mjuka, varma färger och gav motivet ett lugn som jag gärna vill förmedla i mina naturbilder.
Flera arter av blåvingar (tribus Polyommatini) förekommer i Änggårdsbergen under sommarmånaderna. De kan ofta ses fladdra över ljunghedar, blomrika gläntor och gräsmarker innan de landar för en kort stund på vegetationen. Just dessa korta pauser är ofta de bästa tillfällena att komma riktigt nära och fånga deras skönhet.
Makrofotografi handlar för mig mycket om tålamod. Det är sällan möjligt att styra motivet – istället gäller det att studera naturen, vänta in rätt ögonblick och låta ljuset göra sitt arbete. Den här kvällen föll allt på plats. Fjärilen satt stilla precis tillräckligt länge och solens sista strålar skapade den varma stämning jag hade hoppats på.
Det är fascinerande hur ett så litet motiv kan rymma så mycket detaljrikedom och samtidigt påminna oss om hur rik och levande naturen är, även på de allra minsta skalan.
