Den 31 maj tog jag mig ut till kusten vid Brottkärr, söder om Göteborg. Det var en av de där kvällarna när havet nästan låg helt stilla. Molnen täckte himlen och färgerna var dämpade, men just i den lågmälda stämningen fanns något som lockade fram kameran.
Längs strandlinjen hittade jag en gammal stenbrygga som sträckte sig ut i vattnet. Tiden hade satt sina spår. Betongen var sliten, stenarna hade förskjutits och gula lavar hade sakta tagit över delar av konstruktionen. Ändå stod bryggan kvar, som om den fortfarande hade en uppgift att fylla.
När jag såg motivet började jag fundera på hur bilden skulle kunna förmedla känslan av platsen. Bryggan skapade en naturlig ledande linje rakt ut mot horisonten och det stilla havet. För att förstärka känslan av närvaro valde jag att själv kliva ut på bryggans yttersta del och skapa ett självporträtt.
Resultatet blev en bild som för mig handlar lika mycket om platsen som om människans relation till naturen. Den ensamma gestalten blir liten i det stora landskapet, medan havet, himlen och horisonten får ta plats. Bryggan fungerar nästan som en symbolisk väg mellan land och hav, mellan det välbekanta och det okända.
Det är inte en dramatisk solnedgång eller ett spektakulärt väder som berättar historien här. Istället är det stillheten som står i centrum. Den sortens ögonblick som lätt passerar obemärkt, men som ofta lämnar de starkaste intrycken.
Ibland är det just i det enkla som de mest personliga bilderna uppstår.
