• 13 tjejer och Christer – singelvecka i Grövelsjön

    Ett sätt att träffa sin tillkommande eller bara en skön vecka i fjällen? Under STFs singelvecka i Grövelsjön är det prat, skratt och vinterupplevelser som dominerar – och det är inte bara för att det går tretton damer på Christer.

    “RESERVERAT Singelvecka”. Skylten på bordet är inte stor, men den märks. Det tisslas och tasslas i den furuklädda matsalen på Grövelsjöns fjällstation, där utsikten genom panoramafönstren bjuder på en slående vacker solnedgång över fjällen denna söndagskväll. Ändå dras blickarna oundvikligen mot det centralt placerade bordet, där de första två gästerna lite tvekande slagit sig ner mitt emot varandra. Efter en stund kan en dam vid bordet intill inte hålla sig längre. Hon går fram till dem, ler stort och ser ut att hålla tummarna med hela kroppen när hon viskar fram ett välmenat “lycka till”. Ulla och Cecilia ser på varandra och får sitt första skratt för veckan. Det ska bli många fler.

    Måndag morgon och möte i Blå rummet. Nyfikna slår vi oss ner i sofforna och hejar lite snabbt på varandra. Singlarna kommer från olika delar av södra och mellersta Sverige. Någon är sjuksköterska, en annan är läkare, en jobbar på regeringskansliet och en annan på länsstyrelsen. Lärare, apotekare och sekreterare. Fjorton personer allt som allt. Varav en man, Christer. Välkommen till Bachelor Grövelsjön, tänker jag för mig själv. En dokusåpa i fjällmiljö.
    Förutsättningarna för programidén som just rullats upp i mitt huvud går genast upp i rök när deltagarna presenterar sig. En efter en går de fram till ett blädderblock där ett fjällandskap skissats upp. De berättar lite om sig själv och om sitt förhållande till skidåkning och avslutar med att rita in sig någonstans i fjällmiljön där de trivs. Det är alltså därför de är här. För att det är så hälsosamt och stärkande i dalafjällen. Några placerar sig på en bergstopp, andra i skogen. Ytterligare någon gillar att vara mitt på branten, med benen fulla av mjölksyra. Sedan blir det Ulrikas tur att greppa spritpennan.
    – Jag tycks vara här av en helt annan anledning än alla andra. Jag håller på att avverka varenda singelaktivitet som finns i det här landet. Mig hittar ni här, i matsalen, säger hon och ritar en glad liten streckgubbe i ett hus på blädderblocket.
    Ulrika har varit på singelvecka i Svenska turistföreningens regi förut, både i Grövelsjön och Saltoluokta, men det här är första gången vintertid. Och det är första gången hon hamnar i en grupp där könsfördelningen är så extremt ojämn. Visst brukar det vara färre män än kvinnor, men då oftast i förhållandet 40-60, inte som nu – en på fjorton! Vi undrar varför det blivit så, utan att komma fram till något vettigt svar. Kanske spelar det ingen roll ändå. När gruppen talar ut om förväntningarna på veckan handlar det om att lära sig fjällvett, få trevligt tursällskap, äta god mat och ladda batterierna. Gärna med sol på näsan.

    [image img=’https://www.mikaelsvensson.com/photo/wp-content/uploads/2013/02/utemagasinet_2b_2006.jpg’ align=’right’ border=’true’]Senare samma dag står vi längst upp i barnbacken med turskidorna på. Meningen är att vi ska lära oss att göra telemarksvängar och vi vinglar nerför backen med varierande stilar. När vi ramlat klart tar vi oss upp en bit upp på Långfjället för en lektion i fjällsäkerhet. Katrin Sjögren är vår ledare. Hon delar ut spadar och vindsäckar och överlämnar åt oss att hitta på något med utrustningen. Med gemensamma krafter lyckas vi montera upp ett fungerande fikarum. Vindsäcken slingrar sig kring oss i blåsten och Ulrika konstaterar att det är den enda typ av närmanden vi lär utsättas för den här veckan.
    När vi skidar tillbaka till fjällstationen har det hunnit bli många skratt och gruppen börjar redan kännas sammansvetsad. Ulla har utsetts till vädergud. Hon lovar vindstilla och sol större delen av veckan. Slår det inte in beror det på att deltagarna i dansveckan har steppat fel i någon väderkänslig soldans. Drömmar om bastu, öl och värmande vintoddy på verandan börjar ta form. Det är inte så dumt att vara singel i grupp.

    Nästa morgon väcker vi våra kroppar med Qi Gong i Norska rummet. Drar in en Qi-boll fylld av energi i kroppen och skjuter ut all stress, långt bort i horisonten. Stänger in Qi i magen, och sluter till. Ute är det fyra plusgrader och risk för regn. Lifjällets topp är höljt i dimma. Det vajar lite i tallarna nere i dalen. Vi får se hur det blir med vårt turande på kalfjället, men en bit på vägen ska vi i alla fall komma.
    På vårt bord står det fortfarande “RESERVERAT Singelvecka”. Ulrika vänder skylten upp och ner.
    – När övergår man från att vara singel till att vara människa egentligen?, säger hon.
    Vi skojar om singelstämpeln men för en stund blir Ulrika lite allvarlig, där vi står och tar för oss av frukostbuffén.
    – Det känns som att folk tittar och tänker: “Jaha, är det så där en singel ser ut.” Som att det ska gå att se likheter i våra drag. Man antas vara desperat, kanske lite oanständig. Ibland kan jag känna mig väldigt sårbar faktiskt.
    Vi fortsätter prata med pjäxorna på. Om livet, kärleken, relationer. Om rädslan för att bli sårad och om konsten att vara lagom intresserad. Det där jäkla spelet. Varför kan det aldrig vara enkelt?

    [image img=’https://www.mikaelsvensson.com/photo/wp-content/uploads/2013/02/utemagasinet_2c_2006.jpg’ align=’right’ border=’true’]Vi har passerat renstängslet som utgör gränsen mellan Sverige och Norge och är på väg uppför Lifjället när en liten strimma ljusblått hopp i horisonten börjar växa till sig. Snart strålar solen från en ljusblå himmel, ner på oss och den kritvita snön, som strålar tillbaka. Jag får skavsår, men är glad ändå. Fjällandskapet gnistrar omkring oss. Våren har bara hunnit erövra några fläckar där solen legat på som mest. Det har börjat blåsa ganska rejält, så vi nöjer oss med en nästan-toppbestigning av stora Lifjället och njuter av utsikten mot den norska fjällvärlden. Framför oss tornar Salsfjället upp sig. Vi ser Elgåhognas spetsiga topp och Drottningen, med sin välkända profil och höjda barm, som om hon låg på rygg. Det är så vackert att det nästan blir tyst. Fast vi är ett pratglatt gäng.
    Nerför blir det många vurpor, men vi landar mjukt. Gårdagens telemarkslektion känns inte helt lätt att plocka upp här. Glöm preparerade backar, det här är naturens utförslöpor, och de bjuder på överraskningsmoment i form av snö som plötsligt bara ger med sig. Skidorna åker igenom och plötsligt ligger man där, i det mjuka, vita. Huvudsaken är att vi har kul.
    – Nu kommer de glada skratten igen, hörs någon i personalen säga när vi intar matsalen för ännu en smaklig middag vid singelbordet.
    Jag inbillar mig att de nyfikna och lite undrande blickar som riktades mot vårt bord i början av veckan har övergått till trånande avundsjuka. Det är nämligen underhållande att sitta vid singelbordet. Dessutom vann singellaget gårdagskvällens frågesport. Och vi har hunnit skapa en tradition av att ha after ski på verandan varje eftermiddag.

    [image img=’https://www.mikaelsvensson.com/photo/wp-content/uploads/2013/02/utemagasinet_2d_2006.jpg’ align=’right’ border=’true’]Dagens tur runt Fosksjöarna gav oss ytterligare sol på näsan. Vi strök utmed Storvätteshognas fot och hörde vårens ljud av en porlande bäck när vi väjde för de låga fjällbjörkarna.
    – Jag har upptäckt mitt eget landskap, säger Anita vid middagsbordet.
    Hon bor bara ett par mil bort, i Idre, och hon har skidåkning som ett av sina stora intressen. Men med färdledare och gruppgemenskap får skidturerna andra dimensioner.
    – Bara att få skratta så mycket som vi gjort är guld värt, säger Anita, och ler så det strålar i de blå ögonen.
    Alla verkar mer än nöjda med veckan så här långt. Så även Christer, som smälter in bra trots den kvinnliga dominansen.
    – Jag blev lite förvånad att jag är enda mannen här, men det gör mig ingenting. Jag tycker om att umgås med trevliga människor och då spelar det ingen roll om de är män eller kvinnor. Det är tråkigt att åka ensam på fjället men på det här sättet får man ju kontakt på ett avslappnat och lättsamt sätt, säger han.
    Ulla säger att det är första gången hon åker iväg ensam på det här viset och att det egentligen är väldigt olikt henne. Men hon längtade efter skidåkning och hade inga likasinnade vänner att ta sällskap med.
    – Det här passar mig bra. Jag är inte ute efter att träffa någon man, tvärtom kom jag hit för att reparera mig och hitta mig själv.

    [image img=’https://www.mikaelsvensson.com/photo/wp-content/uploads/2013/02/utemagasinet_2f_2006.jpg’ align=’right’ border=’true’]Kvällen avrundas med vinprovning under ledning av restaurangchefen Olle Lindmark. Han lär oss att säga saker som “karaktär av nysläckt lägereld” när vi egentligen tänker någonting i stil med “gott men lite surt”. Det blir en förhållandevis sen kväll. Jag, Ulrika och Katrin sitter kvar med lite rött i glasen. Katrin har varit ledare för flera singelveckor i Grövelsjön, både sommar- och vintertid. Det brukar alltid bli bra sammanhållning i gruppen, säger hon. De som kommer är öppna för kontakt med andra och det händer att man fortsätter träffas. I sommar ska hon träffa några av sommarsinglarna från förra året igen. Det är ett gäng som håller kontakten och har hyrt stuga i Grövelsjön ihop. Under nyår hade hon också besök av ett gäng singlar som bildat grupp efter föregående års vintervecka. Och nog har det hänt att det slagit gnistor mellan några deltagare. Men det är klart, den här gången är det kanske inte upplagt för någon match-making, konstaterar vi och ser oss om i restaurangen, där några av fjällstationens övriga gäster dröjer sig kvar. Vi noterar att en väldigt lång man fyller 40 år och uppvaktas med fyrverkerisprakande tårta. Han sitter med ett gäng kompisar som inte tycks bestå av par. Så trevligt.

    [image img=’https://www.mikaelsvensson.com/photo/wp-content/uploads/2013/02/utemagasinet_2g_2006.jpg’ align=’right’ border=’true’]Nästa dag är vilodag. Jag och Ulrika tar tillfället i akt att sitta alldeles stilla och blunda mot solen. Detta gör vi utanför Sjöstugan, med varsin frasig våffla på gaffeln. Efter en stund får vi sällskap av Anneli, som legat och solat på Grövelsjöns is. Nu slår hon sig ner på en renfäll bredvid oss. Det är på dagen 32 år sedan hon träffade sin man på Södertälje Folkets hus, berättar hon. Hon var 15, han var 19. Nästa dag åkte han till Grövelsjön, och då åt han våfflor precis här. Hon ska ringa honom nu, och berätta att hon gjort samma sak. Anneli är singelgruppens enda icke-singel.
    – Jag tycker det är fantastiskt att folk kan få det att hålla så länge. Jag lyckas ju inte ens få ihop det med någon, säger Ulrika.
    – Du måste sluta tänka på det så mycket. Det är som när du plockar svamp. När du slutar leta så finns de plötsligt där, säger Anneli.
    Lite senare på kvällen har Ulrika nyheter om långe mannen, som visat sig vara singel. Han undrade om vi får pengarna tillbaka om vi inte träffat någon när veckan är slut. Sedan sa han att han gillar att laga mat, men saknar ett rivjärn. Långe mannen, minsann. Har STF beslutat att slänga in en joker i leken? Dokusåpafantasin börjar ta fart igen. Och skratten böljar över bordet. RESERVERAT Skrattvecka, borde det kanske ha stått på skylten.

    Text av Karin Wallén och foto av Mikael Svensson publicerad i Utemagasinet, nr 2 – 2006.

  • Visst finns det fjäll i Dalarna

    Når man taler om gode områder for fjeldskiløb vil de felste formentlig naevne steder som Jotunheimen og Rondane i Norge eller Sarek og Kebnekaise i Sverige. Ikke mange taenker på Dalarna i Sverige, der mest af akt er kendt for de apline skisportsteder som Sälen og Idre. Men faktiskt finder man her, akkurat midt i Sverige, et stort og naesten uberørt fjeldområde med masser af muligheter for tur- og telemarkskiløbere. Området kaldes for Grövelsjöfjället.

    I det nordvestlige hjørne af Dalarna, fyrre kilometer nord for Idre, helt ved vejens ende ligger Grövelsjön midt i en fantastisk natur med bølgende, runde fjelde og urgammel skov. Grövelsjön er en langstrakt fjeldsø, der skaerer sig dybt ned mellem Långfjället og Sjöhöjden. Søen deles af Norge og Sverige, idet den nordligste femtedel er norsk og kendt for tre beboede gårde, der ligger aldeles isolerede midt i den vejløse fjeldverden. Her synes tiden at stå stille. Fjeldene på den norske side er stejle og 1300-1400 meter høje. De svenske fjelde er lidt lavere og mere afrundede.

    Her kommer sneen altid
    [image img=’https://www.mikaelsvensson.com/photo/wp-content/uploads/2001/01/adventureworld_1b_2001-e1361262006553.jpg’ align=’right’ border=’true’]Området omkring Grövelsjön ligger så langt fra havet, at det har udpraeget fastlandsklima. Det giver tørre, varme somre og kolde snerige vintre. Godt skiføre er det saedvanligtvis fra november frem til slutningen af april. I november og december taler de lokale om et saerligt midvinterlys, hvor solen kun nogle få timer om dagen orker at sprede sine svage stråler over højdedragene. De lange, mørke dage holder turistene vaek i de første vintermåneder, og fjeldene ligger øde hen. Fleste besøende er der i tiden fra vinterferien og frem till og med påsken. Ikke overraskende er det turismen, der er den vaesentligste indtaegskilde for de lokale. Indkvarteringen kan ske på fjeldhotellet, fjeldstationen, pensionatet eller i en af hyttebyerne. Der findes også to små liftanleg, der fungerer som samlingsted for børn og unge, mens deres foraeldre er ude på fjeldet for at nyde solen, det fine skiføre og stilheden.

    En skrap frasortering
    [image img=’https://www.mikaelsvensson.com/photo/wp-content/uploads/2013/02/adventureworld_1d_2001-e1361263036936.jpg’ align=’right’ border=’true’]Grövelsjön er et klassisk område for fjeldvandring, og turskiløb. Her ligger Sveriges Turistforenings (STF) sydligeste fjeldstation, og det har den gjort siden 1937. Dengang var Gunnar Lindgren bestyrer, og beretningenerne om han er mange. Det siges, at han gerne indledte sine guidede dagsture i et hidsigt tempo for at sortere de svagaste fra. Dem, der ikke kunne haenge på, sendte han hjem, mens de overlevende blev trukket igennem en dagsmarch på små fyrre kilometer. Gunnar havde også planer om at opføre et større skianlaeg på Långfjällets skråmomger, men planerne blev aldrig realiserat. Idag er Grövelsjöns Fjeldstation et morderne anlaeg. For at gœre det så miljøvenligt som muligt utnytter man jordvarmen, sorterat affaldet og har et komposteringsanlaeg. Restauranten er økologisk og byder oven i købet på en smuk udsigt ud over landskabet.

    Altid mulighed for skiløb
    [image img=’https://www.mikaelsvensson.com/photo/wp-content/uploads/2013/02/adventureworld_1e_2001-e1361262089612.jpg’ align=’right’ border=’true’]I Grövelsjlområdet er der ingen grund til att holde sig til dalens beskyttede løjper. Fjeldvidderne indbyder til masser af ture, og det gaelder både for garvede fjeldfolk og dor de knap så erfarne. I tilfaelde af dårligt vejr kan man altid søge lae i den lavtvoksende, taette granskov, som flere steder kryber om mod det nøgne fjeld. Når fjeldvidderne er afblaeste og isede, kan ture i skogen også vaere et godt alternativ. Faktiskt er der flere gode alternativer, hvis ikke vejret skulle indbyde till en tur pa fjeldet. Mange af løjperene i området praepareres med snescooter eller pistemaskiner. Via dem kan man let nå frem til naboområderne, og der måske spise sin frukost eller få en kop varn kakao. De motionshungrende kan glaede sig over, at mange af løjperene i højsaesonen er gjort brede nok til skøjtetekniken. Og der er godt 100 km løjpe til fri afbenyttelse. Telemarksskiløbere holder fortrinsvis til på den norske side af dalen, hvor fjeldet er højere og stejlere. Senaste nyt er , at folk med snesko på fødderne og snowboard på ryggen er begyndt at dukke op. Endnu er der ikke observeret så mange af dem, meeen…

    Text av Peo Eriksson och foto av Mikael Svensson publicerad i danska tidskriften Adventure World, nr 1 – 2001.

    [image img=’https://www.mikaelsvensson.com/photo/wp-content/uploads/2013/02/adventureworld_1c_2001.jpg’ align=’none’ border=’true’]

  • Grövelsjöfjällens sköna skidturer

    Dalafjällen är mer än Sälen. Här finns orörda fjäll med fina möjligheter för turåkning och telemark. Följ med till Grövelsjöfjällen på gränsen till Norge.

    [image img=’https://www.mikaelsvensson.com/photo/wp-content/uploads/2013/02/utemagasinet_8b_2000.jpg’ align=’right’ border=’true’]I nordvästra hörnet av Dalarna, fyra mil norr om Idre, ligger Grövelsjön, vid riksväg 70:s ände. Här öppnar sig en fjällvärld bestående av böljande mjuka fjäll, uppblandat med gammal fjällnära skog. När du står på Grövelsjöns is så är du omgiven av gnistrande vita och från ditt perspektiv brant sluttande fjäll. Sjön är nämligen djupt nedskuren mellan Långfjället och Sjöhöjden. Grövelsjön delas mellan Norge och Sverige. Den nordligaste femtedelen av sjön är norsk och mest känd för de tre gårdar med fast boende som lever i väglöst land och vraket av ett tyskt bombplan som nödlandade där under andra världskriget. Fjällen på svenska sidan är mjuka, runda och 1100 till 1200 meter höga, medan de norska fjällen oftast har en sida som är brantare och några hundra höjdmeter högre. Skidföre finns i vanliga fall från november till slutet av april. Grövelsjöområdet ligger långt ifrån något hav och har därför utpräglat inlandsklimat med kalla snörika vintrar och torra varma somrar.

    [image img=’https://www.mikaelsvensson.com/photo/wp-content/uploads/2013/02/utemagasinet_8c_2000.jpg’ align=’right’ border=’true’]November och december är en tid på året då turisterna lyser med sin frånvaro och fjällen ligger orörda. De friluftsjälar som är året-runt-boende pratar mycket om det speciella midvinterljuset, då solen inte orkar särskilt högt upp, utan sprider sitt svaga ljus över fjällsluttningarna några timmar om dagen. Turisterna dyker upp en kort stund över nyår för att sedan komma tillbaka vid sportlovens början och stanna kvar till efter påsk. Turistnäringen håller liv i bygden och det finns en del anläggningar som försöker få sin del av kakan. Fjällhotell, fjällstation, pensionat och stugbyar svarar för boendet. De två små liftanläggningar som finns, kan ibland fungera som ungdomspassare medan föräldrarna är ute på fjället och njuter av solen, tystnaden och det finna skidföret.

    Anrik fjällstation
    [image img=’https://www.mikaelsvensson.com/photo/wp-content/uploads/2013/02/utemagasinet_8d_2000.jpg’ align=’right’ border=’true’]Grövelsjön är ett klassiskt område för vandring och turskidåkning. STFs sydligaste fjällstation finns här och har funnits sedan 1937. Föreståndare då var Gunnar Lindgren och historierna om hans färdledda dagsturer är många. Det sägs att han startade turerna i ett hiskeligt tempo och vid första rasten skickade han hem de som inte hängde med. Sedan gjorde de konditionsdugliga ett dagsverke på sisådär fyra mil. Gunnar hade långt framskridna planer på att iordningsställa en slalombacke på Långfjällets sluttning. Planerna gick inte i lås, men en påbörjad urhuggning i fjällskogen finns kvar som minne och den är inte alls så tokig att öva knäböj i. Nuförtiden är Grövelsjöns Fjällstation en modern anlägging som kommit långt i sin ambition att vara så miljövänlig som möjligt. De har bland annat jordvärme, sopsortering, kompostering och en KRAV-akutoriserad restaurang. Matsalen är omtalad för sin vackra utsikt och träinredning.

    [image img=’https://www.mikaelsvensson.com/photo/wp-content/uploads/2013/02/utemagasinet_8e_2000.jpg’ align=’right’ border=’true’]I Grövelsjöfjällen behöver du inte hålla dig till dalgångarna utan här åker du över fjällen utan att förta dig. De långa mjuka fjällsluttningarna lämpar sig mycket väl till turåkning och de brantare till fin telemarksåkning. Ett särdrag mot andra områden är den täta fjällgranskogen som kryper upp mot kalfjället ur dalgångarna. Granskogen kan vara ett mycket bra turalternativ till ibland mycket hårda och isiga fjällvidder. Dessutom ger skogen en viss säkerhet genom att den aldrig är långt borta utifall det skulle bli sämre väder. Om vädret är sådant att det tar emot att ge sig ut på kalfjället så finns det många skogsalternativ. Det finns ett stort spårsystem i området som prepareras med skoter och pistmaskin. Där kan du ta dig till grannanläggningen och köpa dig en fika För den som är träningsbenägen kan tilläggas att under högsäsong har många av spåren skjetingbredd och spårsystemet omfattar inte mindre än 10 mil spår. Telemarksåkarna håller företrädesvis till på den norska sidan där lutningen är större och fallhöjdsmetrarna flera. Men det finns ingenting som säger att du måste vara antingen turåkare eller telemarksåkare. En dagstur i dessa fjäll, ger för det mesta flera tillfällen att praktisera telemarksstilen. De senaste vintersäsongerna har snöskovandrare med snowboard fastsurrad på ryggsäcken observerats. Men de är inte många än…

    Text av Peo Eriksson och foto av Mikael Svensson publicerad i Utemagasinet, nr 8 – 2000.