Morgonen den 23 december i Lofsdalen bjöd på en stillhet som nästan kändes overklig. Lofssjön låg frusen och orörd, täckt av ett tunt lager snö där naturen själv hade ritat sina linjer.
Isens formationer skapar mjuka, svepande former som bryter det annars stilla landskapet. Det är som att sjön bär spår av rörelse – frusna i tiden. I bakgrunden vilar dimman över horisonten och suddar ut gränsen mellan himmel och land.
Det är ett motiv som balanserar mellan det grafiska och det organiska. En enkel scen, men samtidigt fylld av detaljer och riktning. Här finns inget som stör – bara linjer, ytor och lugn.
En stilla vintermorgon i fjällen, där naturen själv står för kompositionen.
