Ljuset, perspektivet, blicken, tajmingen skapar inte en klyschig känsla av magi utan förhöjer en redan vacker miljö. Johan Lindqvist läser en bok som klarar balansgången mellan turistbroschyr och reportage.
En gång intervjuade jag Leif Nilsson, då evenemangschef på Göteborg & Co. Intervjun var klar och jag skulle bara be om lite information till en faktaruta. Ålder, familj och så vidare. Drömresmål?
– Delsjön, svarade han utan vare sig tvekan eller darr på rösten.
Delsjön? Ja, jo, men alltså New York, Maldiverna? Nånstans dit man inte kan ta vagnen?
– Det blir Delsjön. Det finns inget bättre. En fantastisk plats, konstaterade Nilsson.
Jag tänker på det där när jag bläddrar mig genom den gedigna och kärleksfullt sammanställda boken om Delsjön. Naturfotografen Mikael Svensson har plåtat, Anders Ejdervik skriver.
Numera bor jag själv alldeles nära det med stadsnära mått mätt väldiga Delsjöområdet. Jag har dessutom hund. Delsjön är därmed mer eller mindre en förlängning av den egna trädgården, jag är där nästan varje dag.
Därför är jag glad för den här boken. Jo, jag har andra drömresmål, men Delsjön är ett fantastiskt ställe.
På Getryggen, på den långa gångbron och bryggan över Delsjön, Västra- och Östra långvattnet och vid den där platsen som bara är skyltad med ”Go plats” har jag gång på gång upplevt den korta, intensiva känslan av närvaro och påtaglig lycka som man ska omfamna varje gång den kommer.
Boken skildrar de här platserna och mycket mer. Bilderna är vackra men rättvisande, texterna genomarbetade. För det mesta håller man sig på rätt sida av gränsen mellan reportage och reklamprosa. Det är nog inte helt lätt. Jag märker ju själv att jag vill hylla Delsjön.
Bilderna är vackra men rättvisande, texterna genomarbetade. För det mesta håller man sig på rätt sida av gränsen mellan reportage och reklamprosa.
Upphovsmännen kallar det här för ”upplevelsebok” och ambitionen är att inspirera läsaren att själv upptäcka området. Med ett kritiskt öga kan jag ha invändningar om att det är en osedvanligt lyxig turistbroschyr jag har i handen. Men när jag läser texterna med nedslag från olika platser och om de människor som lägger tid i Delsjön kan jag snart blunda för den genomgående positiva tonen och bristen på problematiserande. Accepterar man att det är en coffeetable-bok som vill inspirera och underhålla är det bara att luta sig tillbaka.
Jag lär mig en del också. Som att de röda barackerna vid Skatås användes som flyktingbostäder efter krigsslutet 1945. Hit kom de vita bussarna med kvinnor som befriats ur läger i Polen och Holland.
Om inte annat kan man titta på bilderna, boken främsta behållning. Mikael Svensson har kompletterat med ett antal vardagsbilder, men det syns verkligen att han i första hand är naturfotograf. Ljuset, perspektivet, blicken, tajmingen skapar inte en klyschig känsla av magi utan förhöjer en redan vacker verklighet.
Johan Lindqvist / Göteborgs-Posten den 15 juli 2018.
Leave a reply