Den 27 maj stod jag vid kusten i Brottkärr, längs den gamla Säröbanan, och såg solen färga himlen i intensiva nyanser av rött, orange och magenta. Havet låg nästan spegelblankt och reflekterade kvällens sista ljus, medan den lilla byggnaden längst ut på piren vilade i silhuett.
Det är något särskilt med västkustens solnedgångar. Ljuset dröjer sig kvar, färgerna fördjupas minut för minut och stillheten breder ut sig över vattnet. Här möts historia och natur – den gamla Säröbanans sträckning och kustens eviga rytm – i ett och samma ögonblick.
