Den 30 september besökte jag Thorskogsfallet i Lilla Edets kommun – ett av de där vattenfallen som inte alltid syns på de stora kartorna, men som bär på en egen stillsam kraft.
Vattnet faller i flera nivåer.
Över mörka klippor, ner i det lugnare partiet nedanför.
Med en längre exponering förändras allt.
Det som egentligen är kraft och rörelse blir istället mjukt. Nästan som dimma som rinner genom landskapet.
Det är just den kontrasten som fascinerar.
Det hårda berget och det mjuka vattnet.
Det stilla och det ständigt föränderliga.
Omgivningen vid Thorskogsfallet är tät av skog, där grönskan fortfarande dröjer kvar trots att hösten är på väg. Färgerna är dämpade, jordnära – och låter vattnet bli huvudpersonen.
Här finns inget dramatiskt i klassisk mening.
Inga höga fall eller dånande massor.
Istället finns närvaron.
Ljudet av vatten.
Känslan av tid som rinner – men aldrig tar slut.
Thorskogsfallet är en plats att stanna vid.
Och en plats som lämnar ett avtryck, just för att den inte försöker göra det.
