Den 2 februari bjöd Kåsjön på en av de där morgnarna då världen känns nedtonad och stilla. Rimfrosten hade lagt sig som ett tunt täcke över bryggan och skogen på andra sidan sjön, och dimman suddade ut gränsen mellan vatten och land.
Jag ställde kameran längst in på bryggan och tog ett självporträtt med pannlampan tänd. Det lilla ljuset blev en kontrast mot den kalla, blå omgivningen – en påminnelse om hur små vi är i landskapet, men också hur starkt ett enda ljus kan upplevas i rätt ögonblick.
Det är i sådana stunder jag verkligen känner varför jag fotograferar. Tystnaden, kylan och stillheten vid Kåsjön gör att tiden nästan stannar – och allt som finns är andetagen och det mjuka knarrandet från frost under kängorna.
