Tystnaden i skogen är aldrig tom.
Den 2 december, i Herkulesskogen i Mölndal, låg dimman tät mellan stammarna. Allt dämpades – ljud, ljus, tankar. Skogen blev ett rum där tiden saktar ner.
Jag satte mig på en stubbe, mitt i det gröna. Omgiven av mossklädda stenar och raka granstammar som sträcker sig upp i dimman. Ett självporträtt, men samtidigt något mer.
Här finns inget som distraherar. Bara närvaro.
Den rödorange jackan bryter av mot det mjuka gröna. En liten mänsklig punkt i något större. En påminnelse om hur små vi är i naturens rytm – och samtidigt hur mycket vi hör hemma där.
Det är i sådana stunder man lyssnar på riktigt.
Inte på ljuden – utan på stillheten.
