Vid Bua fyr, på Krokstads udde, är horisonten alltid närvarande. Fyren har i många år väglett båtar in mot Bua och Videbergs hamnar – en fast punkt i ett landskap som ständigt förändras av ljus och väder.
Den här kvällen satte jag mig på bänken intill fyren och lät solen sakta sjunka ner mot havet. Kameran stod uppställd en bit bort och fångade ögonblicket. Ett självporträtt – men också en stund av stillhet.
Det är något särskilt med att sitta kvar när andra kanske redan har gått hem. När vinden mojnar, färgerna djupnar och världen känns större än ens egna tankar. Där, mellan fyren och havet, infinner sig en enkel men stark känsla av närvaro.
