Ibland är det inte det man ser som stannar kvar.
Det är det som nästan försvinner.
Den här morgonen vid Bohus fästning var dimman tät. Så tät att världen krympte till något stilla och avskalat. Landskapet försvann, horisonten suddades ut – och kvar fanns bara en form.
Ett torn.
Det reser sig ur dimman som något tidlöst. Inte helt synligt, inte helt dolt. Som om det svävar mellan verklighet och dröm.
Ljuset är mjukt. Gyllene.
Det färgar dimman snarare än att bryta igenom den.
Det är i det här gränslandet bilden lever.
Mellan historia och nu.
Mellan det fasta och det flyktiga.
Mellan det som står kvar – och det som långsamt löses upp.
Och kanske är det just därför den känns så stilla.
