Den 16-17 januari var jag ute och fotograferade Sandsjöbacka Trail 2026, i de kuperade och vackra naturområdena söder om Göteborg.
Men för mig blir det aldrig bara att stå bakom kameran.
Jag är själv löpare, och det gör något med hur jag ser på allt som händer längs banan. Jag vet hur det känns när stegen flyter på – och när de inte gör det. Jag vet hur en backe kan kännas i benen, och hur mycket ett enkelt “heja!” kan betyda när man är trött.
Det är nog därför jag dras till de där ögonblicken som kanske inte alltid är de mest perfekta, men de mest äkta.
Jag stod ute längs stigarna under dagen. Det var tyst mellan löparna, nästan stilla. Sen hörde man dem komma – rytmen i stegen, andetagen, fokuset.
När de passerade försökte jag fånga mer än bara ett steg i taget. En blick. En ansträngning. Ett kort leende. Jag kände igen så mycket i det jag såg – kampen i uppförsbackarna, lättnaden i flackare partier, viljan att bara fortsätta framåt.
Som löpare vet jag att varje person bär på sin egen resa där ute. Oavsett om det är 30, 60, 90 eller 180 kilometer så handlar det inte bara om distansen – utan om allt som händer inom en längs vägen.
Och kanske är det just därför det här betyder lite extra för mig. Att få stå där, mitt i naturen, och dokumentera något jag själv är en del av – fast från andra sidan.
Sandsjöbacka Trail är mer än ett lopp. Det är känsla, vilja och närvaro. Och genom kameran försöker jag fånga just det.
Alla deltagarbilderna från Sea Ice Marathon Luleå finns på MarathonPhotosLive webbsida.
