Det finns platser som jag gärna återvänder till, oavsett hur många gånger jag redan har varit där. Området kring Gunnebo i Mölndal är en sådan plats. Här finns alltid något nytt att upptäcka, inte minst när årstiderna förändrar landskapets färger och ljus.
Morgonen den 30 oktober gick fototuren återigen till Gunnebo kulturreservat. Det var en stilla höstmorgon och dimman låg kvar mellan träden. Höstens färger hade tagit över skogen och lövverket skiftade i varma toner av guld, orange och brunt.
När solen började leta sig upp över trädtopparna förändrades ljuset snabbt. Solstrålarna silade genom grenverket och den tunna morgondimman gjorde ljuset synligt mellan stammarna. Det var ett sådant där ögonblick när en välbekant skog plötsligt får ett nästan sagolikt uttryck.
Jag fastnade för en plats där ljuset föll vackert genom träden. De stora stammarna skapade en naturlig inramning och de solbelysta löven gav bilden ett varmt och mjukt uttryck.
För att tillföra lite mänsklig närvaro bestämde jag mig för att själv bli en del av motivet. Jag placerade kameran, valde min komposition och satte mig sedan på marken med ryggsäcken på ryggen.
Att vara både fotograf och modell kräver lite extra arbete, men jag tycker ofta att det är värt besväret. En människa i landskapet kan ge bilden både skala och en berättelse. Här ville jag förmedla känslan av att slå sig ner en stund och bara njuta av morgonens ljus och stillhet.
Det är något särskilt med de här korta ögonblicken under hösten. Ljuset förändras, dimman lättar och plötsligt är stämningen en helt annan. Det gäller att vara på plats och ta vara på det som naturen bjuder på.
Ännu ett besök vid Gunnebo blev en påminnelse om varför jag så gärna fotograferar i mitt närområde. Man behöver inte alltid resa långt för att hitta nya motiv. Ibland räcker det att återvända till en välbekant plats, men vid rätt tillfälle.
