Den 13 september befann jag mig återigen uppe på en höjd i Hemsedal, på en plats som jag hade besökt tidigare under sommaren. Då hade vi fått se flera lavskrikor som rörde sig bland träden, och jag hade en förhoppning om att få möta dessa charmiga fåglar även den här gången.
Men naturen har som bekant sina egna planer.
Trots att jag väntade och spanade var det alldeles stilla i skogen. Inte en enda lavskrika visade sig och till slut insåg jag att det var dags att tänka om. I stället för att fortsätta leta efter fåglar började jag rikta uppmärksamheten mot landskapet omkring mig.
När solen sakta började sänka sig förändrades ljuset över dalgången. De skogsklädda höjderna fick en varm gyllene ton och bergen längre bort framträdde som mjuka siluetter i kvällsdiset. Det var ett sådant där ljus som nästan får hela landskapet att glöda.
Med hjälp av teleobjektivet kunde jag isolera en mindre del av det stora landskapet och låta de olika nivåerna av skog och fjäll samspela i bilden. Teleobjektivets komprimerande effekt gjorde att höjderna och bergsryggarna tycktes ligga närmare varandra, samtidigt som diset skapade ett fint djup mellan de olika lagren.
Jag fastnade särskilt för hur de mörkare granarna i förgrunden kontrasterade mot de solbelysta lövträden och de mjuka bergssiluetterna i bakgrunden. Hela motivet gick i varma nyanser av guld, orange och ockra.
Det blev ingen bild på lavskrikor den här kvällen, men i stället fick jag med mig ett landskapsfotografi som jag förmodligen aldrig hade tagit om fåglarna hade dykt upp.
Ibland handlar naturfotografering lika mycket om att släppa sina ursprungliga planer som att vara på rätt plats vid rätt tillfälle.
Och kanske är det just de oväntade motiven som blir de mest minnesvärda.
