Den 11 september anlände jag till Oslo inför helgens fotograferingsuppdrag tillsammans med mina fotografkollegor från Sportograf. Dagen därpå väntade Oslo halvmaraton och maraton, där vi skulle dokumentera löparna längs banan. Men innan det var dags att checka in på hotellet hann det bli ett litet spontant fototillfälle.
Jag hade precis parkerat bilen och var på väg mot hotellet när jag passerade Oslos operahus. Det är en byggnad som är svår att bara gå förbi, särskilt för någon som tycker om att fotografera arkitektur och stadsmiljöer.
Operahuset, som invigdes 2008 och är ritat av den norska arkitektbyrån Snøhetta, har en arkitektur som verkligen sticker ut. De sluttande, ljusa ytorna gör att man kan promenera hela vägen upp på taket och uppleva byggnaden från olika vinklar.
Naturligtvis kunde jag inte låta bli att ta en liten omväg.
Det hade börjat skymma och Oslo befann sig i den där speciella stunden mellan dag och natt som vi fotografer brukar kalla den blå timmen. Himlen och operahusets ljusa fasader hade fått en djup blå ton, samtidigt som stadens belysning började ta över.
När jag gick omkring uppe på taket fastnade jag för ett motiv där operahusets stora geometriska former skapade en naturlig inramning mot en upplyst byggnad på andra sidan gatan.
Kontrasten mellan det kalla blå kvällsljuset och det varma gula ljuset från byggnadens fönster var det som först fångade mitt intresse. De raka linjerna, de stora rena ytorna och de små människorna framför den upplysta fasaden gav bilden ett nästan grafiskt uttryck.
Jag tycker särskilt mycket om hur de mörka blå ytorna får dominera bilden, medan den upplysta byggnaden blir en tydlig blickpunkt längre in i kompositionen. Människorna ger samtidigt en känsla av skala och liv i den annars ganska avskalade stadsmiljön.
Det här är precis den typen av motiv jag gärna letar efter när jag fotograferar i städer. Att försöka hitta enkla kompositioner där arkitekturens former, ljuset och färgerna får spela huvudrollen.
Det blev ett kort men inspirerande stopp innan jag till slut fortsatte mot hotellet. Kameran fick alltså arbeta lite extra redan kvällen före det stora löparuppdraget.
Ibland dyker de bästa fototillfällena upp när man egentligen är på väg någon helt annanstans.
