Den 24 november rör jag mig genom området kring Lilla Änggården i Göteborg. Här, i övergången mellan park och naturreservat, finns detaljer som lätt försvinner om man inte stannar upp.
På marken ligger löv, grenar och växtdelar i ett till synes slumpmässigt mönster. Men när man tittar närmare framträder något annat – linjer, strukturer och lager som tillsammans bildar en nästan abstrakt komposition.
Färgerna rör sig mellan dämpade bruna toner och inslag av blågrönt, där nedbrytningen av naturens material skapar nya nyanser och former. Det som en gång var livfullt och grönt har nu blivit något annat – något stillsamt, rått och samtidigt vackert.
Det här är naturens egen grafiska yta. En bild som inte handlar om landskapet i stort, utan om det lilla. Om detaljerna som berättar om tid, förändring och kretslopp.
I det enkla finns något komplext. Och i det till synes kaotiska finns en stillsam ordning.
