Den 24 juli gick vandringen upp mot utsiktsplatsen Steget i Hemsedal. Det är en fin tur där man på förhållandevis kort tid lämnar bebyggelsen nere i dalen och kommer upp i skogen och naturen. Stigen är bitvis bred och lättgången, och ju högre upp man kommer desto mer öppnar landskapet upp sig.
Men den här gången var det inte bara den stora utsikten över Hemsedal som fångade mitt intresse.
På en äng intill skogen stod den här gamla jordbruksbyggnaden. Vädret och åren har satt tydliga spår i timret, medan det gräsbevuxna taket nästan får byggnaden att växa samman med landskapet omkring den. Bakom huset reser sig den täta, mörka granskogen och bildar en naturlig fond.
Det var framför allt kontrasten som fick mig att stanna. Det gamla gråbruna timret och det torra gräset på taket mot skogens djupa gröna toner. Här finns också något tidlöst – en liten byggnad som berättar om hur markerna en gång brukades och om människorna som levt och arbetat i det norska fjällandskapet.
Jag tycker mycket om att hitta den här typen av motiv under en vandring. De storslagna vyerna lockar förstås, men ibland är det de mindre och mer lågmälda motiven längs vägen som stannar kvar längst. Den gamla byggnaden vid Steget blev ett sådant motiv – ett stilla spår av en annan tid mitt i Hemsedals natur.
