Den 21 april stod jag uppe vid ett av de gamla luftvärnsbatterierna i Änggårdsbergens naturreservat i Göteborg medan solen långsamt sjönk ner mot horisonten. Ljuset var mjukt och varmt, precis sådär som det bara blir under stilla vårkvällar när dagen sakta går över i kväll.
Mitt bland den grova betongen från den gamla anläggningen upptäckte jag den lilla gröna kvisten som hade börjat slå ut sina första blad. Det var något med kontrasten som fångade mig direkt — det hårda och slitna mot det nya och levande.
Jag tycker ofta att naturen berättar små historier på egen hand. Här handlade det om hur livet alltid hittar tillbaka, även på platser som en gång byggdes för något helt annat. Den lilla kvisten blev nästan symbolisk där den stod upplyst av solens sista strålar.
När man fotograferar är det lätt att fastna i de stora vyerna, men ibland är det de små detaljerna som stannar kvar längst. Kombinationen av kvällsljuset, den mjuka oskärpan och den ensamma grenen skapade ett lugn som jag ville försöka fånga i bilden.
Det blev en stillsam vårbild där både ljuset och motivet handlar om början på något nytt.
