Den här bilden är fotograferad den 17 februari vid Smithska udden utanför Göteborg, en kall vinterdag där havet lämnat efter sig spår i form av is och struktur på klipporna.
Det var inte de stora vyerna som fångade mig den här gången, utan något betydligt mer subtilt. När vattnet dragit sig tillbaka hade det bildats ett tunt lager av is över berget, och i det uppstod ett mönster som nästan påminde om en explosion eller en rörelse frusen i tiden.
I centrum av bilden står en ensam klippformation, omgiven av ett radiellt mönster där isen sprider sig utåt i alla riktningar. Det gav motivet en nästan abstrakt känsla – som om naturen själv skapat ett konstverk.
Färgerna är dämpade men samtidigt levande. De kalla blå tonerna i isen möter det varmare, jordiga i klippan, vilket skapar en tydlig kontrast men ändå en balans i bilden.
Det här är en typ av motiv som kräver att man stannar upp. Det är inte en plats man bara passerar, utan något man upptäcker när man börjar se detaljerna i landskapet.
Smithska udden är en plats jag ofta återkommer till, men varje gång visar den upp något nytt. Den här dagen var det inte havet som stod i centrum – utan spåren det lämnat efter sig.
