Den 29 september återvände jag till Stensjön i Mölndal, en plats som jag har besökt och fotograferat många gånger genom åren. Trots alla tidigare besök finns det alltid något nytt att upptäcka, inte minst när vädret förändrar landskapets karaktär.
Den här morgonen låg dimman tät över sjön. Vattnet var nästan spegelblankt och sikten begränsad till några få meter. Det var en sådan där morgon då omgivningen nästan försvinner och det välbekanta landskapet får ett helt annat uttryck.
Vid badplatsen fastnade jag för bryggorna som sträckte sig ut i det vita diset. Deras raka linjer skapade en fin kontrast till de mjuka formerna i träden som ramade in motivet. Längre ut på bryggan försvann allting nästan helt i dimman.
Jag bestämde mig för att göra ett självporträtt.
Efter att ha ställt upp kameran placerade jag mig längst ut på en av bryggorna. Tanken var att låta den lilla människan bli en del av det stora, nästan tomma landskapet. Min siluett framträder bara svagt genom dimman, vilket förstärker känslan av avstånd och stillhet.
Det jag tycker särskilt mycket om med den här typen av fotografering är hur dimman förenklar landskapet. Allt som annars skulle kunna störa försvinner och kvar blir bara några få former, linjer och nyanser.
Stensjön är en plats som jag känner väl, men den här morgonen kändes den nästan främmande. Bryggorna, träden och vattnet fanns där precis som vanligt, men dimman hade förvandlat den välbekanta badplatsen till ett stillsamt och nästan drömlikt landskap.
Det är just sådana här morgnar som påminner mig om varför jag gärna återvänder till samma platser. Man behöver inte alltid söka sig någon annanstans för att hitta nya bilder. Ibland räcker det med att se en välbekant plats i ett nytt ljus.
