Den 6 april, vid Stångehuvuds naturreservat i Lysekil, stod jag och väntade på att solen skulle försvinna bakom horisonten.
Havet var mörkt.
Himlen brann.
Färgerna förändrades snabbt – från varmt guld till djup orange.
Allt blev till siluetter.
Enkelt. Avskalat.
Fyrhuset stod där ute på klipporna.
Litet i landskapet, men tydligt.
Som en punkt att vila blicken på.
Vid Stångehuvud finns en råhet i landskapet.
Kala klippor, öppet hav, vind som alltid är närvarande.
Men just den här kvällen var allt mjukt.
Som om naturen höll tillbaka en stund.
Den här bilden handlar om kontraster.
Ljus mot mörker.
Horisont mot närhet.
Det lilla huset mot det stora havet.
