• Upp på Drottningens näsa

    Ta chansen att göra visit hos en äkta drottning. Närmare bestämt till hennes majestäts höghets näsa… Drottningens riktiga namn är Rendalssølen.

    Vissa fjäll har något majestätiskt över sig. En speciell utstrålning som gör att man blir alldeles knäsvag. Att fjällets profil liknar den gamla engelska drottningen Viktoria, gör ju inte saken sämre. Det är från Grövelsjöfjällen som hennes profil framträder som allra bäst. Hennes skarpa näsa och höga barm är ett tydligt landmärke, och hon skiljer sig markant mot sina lite rundare och lägre undersåtar. Det är inte bara hennes utseende som lockar, utan hon bjuder också på fina friluftsmöjligheter sommar som vinter.

    Rendalssølen, som är Drottningens egentliga namn, är Grövelsjöns närmaste lite “alpina” topp, endast åtta mil enkel resa. Från matsalen på STF:s fjällstation i Grövelsjön har man fin utsikt mot henne. Vissa arbetsdagar på stationen känns tunga, då man ser Drottningen, vitpudrad under klarblå himmel. Vid en av våra januariturer till Rendalssølen åker vi som vanligt bil från Grövelsjön, till Grøndalens friluftsområde i Norge. Det är ett par kilometer från parkeringsplatsen till den mysiga lilla övernattningsstugan, Sandbu. Sandbustugan bjuder på något så ovanligt som gratis boende. Stugan hålls i gott skick av både dagsgäster som kommer för att fika, och oss andra som föredrar en varm stuga istället för att tälta och huttra i januarikylan. Sju personer har vi lyckats klämma in som mest, men då fick två förpassas ned på golvet.

    Från Sandbu är det cirka 8 kilometers färd upp till den pampiga U-dalen, Sølenskardet. Inklämd i Sølenskardet ligger en vacker liten fjällsjö, Skårdstjørna (1202 möh). Sommartid kan man bli kvar både en och två timmar och bara njuta. Genom Sølenskardet passerade pilgrimsleden på väg mot målet Nidaros (gammalt namn för Trondheim) och Olav den heliges grav. Säkert stannade pilgrimmerna också vid Skårdstjørna och njöt för en stund.

    Från Skårdstjørna går det att antingen fortsätta genom Sølenskardet mot Misterdalen eller till det gemytliga fiskelägret Fiskevollen. På denna västra sida uppleva Sølenmassivet som än mer alpint. Vi fortsätter vår tur och inser att med januaris kyla och sparsamma ljus är det bäst att skynda vidare. Vi har nu 550 höjdmeter kvar till toppen. Sølenmassivet består av tre toppar, varav den mittersta, den sk. näsan är högst med sina 1755 meter över havet. De två andra ligger strax under 1700. Vid uppstigen på toppen, sänder vi en beundrande tanke till de norska skidåkarna, bröderna Eggen. Sommaren och hösten 1965 löptränande de upp till toppen. De startade nere vid Galtsjøn (645 meter över havet) och tog sig upp de 1100 höjdmetrarna till toppröset på två timmar. Denna träning kunde ju resultera i en enda sak, guld i längdåknings-VM i Oslo 1966.

    För oss andra som inte siktar mot guld finns det en liten platå 100 höjdmeter under toppen där vi kan pusta ut. Här går vi ut på en liten utlöpare och kikar över kanten. Vi möts av en syn som måste ge klättrare en glansig blick. Tyvärr verkar den nästan 700 meter höga väggen vara alldeles för lös för att vara hälsosam. Väl uppe på “näsan” har vi en ypperlig utsikt. Åt öster dominerar skogsmarker och lågfjäll, åt väster ligger Rondane, Dovre och Trollheimen. Så mycket mer hinner vi inte se för nu börjar klockan bli alltför mycket. Det är dags att slita av stighudarna och njuta av alla de höjdmetrar som vi tidigare fått slita för. Någon timme senare sitter vi i Sandbustugan. Kaminen är het, makaronerna kokar och stämningen är på topp!

    Text och foto av Mikael Svensson publicerad i Utemagasinet, nr 2 – 1998.