• Omslag och reportage i Aktuellt Måleri

    Omslag och reportage i facktidskriften Aktuellt Måleri , nr 4 – 2006. Tillsammans med journalisten Agneta Tjäder besökte vi Gunnebo Slott i Mölndal.

    [image img=’http://www.mikaelsvensson.com/photo/wp-content/uploads/2006/05/Aktuellt_Måleri_4a_2006.jpg’ align=’none’ border=’true’]

    [image img=’http://www.mikaelsvensson.com/photo/wp-content/uploads/2006/05/Aktuellt_Måleri_4b_2006.jpg’ align=’none’ border=’true’]

  • 13 tjejer och Christer – singelvecka i Grövelsjön

    Ett sätt att träffa sin tillkommande eller bara en skön vecka i fjällen? Under STFs singelvecka i Grövelsjön är det prat, skratt och vinterupplevelser som dominerar – och det är inte bara för att det går tretton damer på Christer.

    “RESERVERAT Singelvecka”. Skylten på bordet är inte stor, men den märks. Det tisslas och tasslas i den furuklädda matsalen på Grövelsjöns fjällstation, där utsikten genom panoramafönstren bjuder på en slående vacker solnedgång över fjällen denna söndagskväll. Ändå dras blickarna oundvikligen mot det centralt placerade bordet, där de första två gästerna lite tvekande slagit sig ner mitt emot varandra. Efter en stund kan en dam vid bordet intill inte hålla sig längre. Hon går fram till dem, ler stort och ser ut att hålla tummarna med hela kroppen när hon viskar fram ett välmenat “lycka till”. Ulla och Cecilia ser på varandra och får sitt första skratt för veckan. Det ska bli många fler.

    Måndag morgon och möte i Blå rummet. Nyfikna slår vi oss ner i sofforna och hejar lite snabbt på varandra. Singlarna kommer från olika delar av södra och mellersta Sverige. Någon är sjuksköterska, en annan är läkare, en jobbar på regeringskansliet och en annan på länsstyrelsen. Lärare, apotekare och sekreterare. Fjorton personer allt som allt. Varav en man, Christer. Välkommen till Bachelor Grövelsjön, tänker jag för mig själv. En dokusåpa i fjällmiljö.
    Förutsättningarna för programidén som just rullats upp i mitt huvud går genast upp i rök när deltagarna presenterar sig. En efter en går de fram till ett blädderblock där ett fjällandskap skissats upp. De berättar lite om sig själv och om sitt förhållande till skidåkning och avslutar med att rita in sig någonstans i fjällmiljön där de trivs. Det är alltså därför de är här. För att det är så hälsosamt och stärkande i dalafjällen. Några placerar sig på en bergstopp, andra i skogen. Ytterligare någon gillar att vara mitt på branten, med benen fulla av mjölksyra. Sedan blir det Ulrikas tur att greppa spritpennan.
    – Jag tycks vara här av en helt annan anledning än alla andra. Jag håller på att avverka varenda singelaktivitet som finns i det här landet. Mig hittar ni här, i matsalen, säger hon och ritar en glad liten streckgubbe i ett hus på blädderblocket.
    Ulrika har varit på singelvecka i Svenska turistföreningens regi förut, både i Grövelsjön och Saltoluokta, men det här är första gången vintertid. Och det är första gången hon hamnar i en grupp där könsfördelningen är så extremt ojämn. Visst brukar det vara färre män än kvinnor, men då oftast i förhållandet 40-60, inte som nu – en på fjorton! Vi undrar varför det blivit så, utan att komma fram till något vettigt svar. Kanske spelar det ingen roll ändå. När gruppen talar ut om förväntningarna på veckan handlar det om att lära sig fjällvett, få trevligt tursällskap, äta god mat och ladda batterierna. Gärna med sol på näsan.

    [image img=’http://www.mikaelsvensson.com/photo/wp-content/uploads/2013/02/utemagasinet_2b_2006.jpg’ align=’right’ border=’true’]Senare samma dag står vi längst upp i barnbacken med turskidorna på. Meningen är att vi ska lära oss att göra telemarksvängar och vi vinglar nerför backen med varierande stilar. När vi ramlat klart tar vi oss upp en bit upp på Långfjället för en lektion i fjällsäkerhet. Katrin Sjögren är vår ledare. Hon delar ut spadar och vindsäckar och överlämnar åt oss att hitta på något med utrustningen. Med gemensamma krafter lyckas vi montera upp ett fungerande fikarum. Vindsäcken slingrar sig kring oss i blåsten och Ulrika konstaterar att det är den enda typ av närmanden vi lär utsättas för den här veckan.
    När vi skidar tillbaka till fjällstationen har det hunnit bli många skratt och gruppen börjar redan kännas sammansvetsad. Ulla har utsetts till vädergud. Hon lovar vindstilla och sol större delen av veckan. Slår det inte in beror det på att deltagarna i dansveckan har steppat fel i någon väderkänslig soldans. Drömmar om bastu, öl och värmande vintoddy på verandan börjar ta form. Det är inte så dumt att vara singel i grupp.

    Nästa morgon väcker vi våra kroppar med Qi Gong i Norska rummet. Drar in en Qi-boll fylld av energi i kroppen och skjuter ut all stress, långt bort i horisonten. Stänger in Qi i magen, och sluter till. Ute är det fyra plusgrader och risk för regn. Lifjällets topp är höljt i dimma. Det vajar lite i tallarna nere i dalen. Vi får se hur det blir med vårt turande på kalfjället, men en bit på vägen ska vi i alla fall komma.
    På vårt bord står det fortfarande “RESERVERAT Singelvecka”. Ulrika vänder skylten upp och ner.
    – När övergår man från att vara singel till att vara människa egentligen?, säger hon.
    Vi skojar om singelstämpeln men för en stund blir Ulrika lite allvarlig, där vi står och tar för oss av frukostbuffén.
    – Det känns som att folk tittar och tänker: “Jaha, är det så där en singel ser ut.” Som att det ska gå att se likheter i våra drag. Man antas vara desperat, kanske lite oanständig. Ibland kan jag känna mig väldigt sårbar faktiskt.
    Vi fortsätter prata med pjäxorna på. Om livet, kärleken, relationer. Om rädslan för att bli sårad och om konsten att vara lagom intresserad. Det där jäkla spelet. Varför kan det aldrig vara enkelt?

    [image img=’http://www.mikaelsvensson.com/photo/wp-content/uploads/2013/02/utemagasinet_2c_2006.jpg’ align=’right’ border=’true’]Vi har passerat renstängslet som utgör gränsen mellan Sverige och Norge och är på väg uppför Lifjället när en liten strimma ljusblått hopp i horisonten börjar växa till sig. Snart strålar solen från en ljusblå himmel, ner på oss och den kritvita snön, som strålar tillbaka. Jag får skavsår, men är glad ändå. Fjällandskapet gnistrar omkring oss. Våren har bara hunnit erövra några fläckar där solen legat på som mest. Det har börjat blåsa ganska rejält, så vi nöjer oss med en nästan-toppbestigning av stora Lifjället och njuter av utsikten mot den norska fjällvärlden. Framför oss tornar Salsfjället upp sig. Vi ser Elgåhognas spetsiga topp och Drottningen, med sin välkända profil och höjda barm, som om hon låg på rygg. Det är så vackert att det nästan blir tyst. Fast vi är ett pratglatt gäng.
    Nerför blir det många vurpor, men vi landar mjukt. Gårdagens telemarkslektion känns inte helt lätt att plocka upp här. Glöm preparerade backar, det här är naturens utförslöpor, och de bjuder på överraskningsmoment i form av snö som plötsligt bara ger med sig. Skidorna åker igenom och plötsligt ligger man där, i det mjuka, vita. Huvudsaken är att vi har kul.
    – Nu kommer de glada skratten igen, hörs någon i personalen säga när vi intar matsalen för ännu en smaklig middag vid singelbordet.
    Jag inbillar mig att de nyfikna och lite undrande blickar som riktades mot vårt bord i början av veckan har övergått till trånande avundsjuka. Det är nämligen underhållande att sitta vid singelbordet. Dessutom vann singellaget gårdagskvällens frågesport. Och vi har hunnit skapa en tradition av att ha after ski på verandan varje eftermiddag.

    [image img=’http://www.mikaelsvensson.com/photo/wp-content/uploads/2013/02/utemagasinet_2d_2006.jpg’ align=’right’ border=’true’]Dagens tur runt Fosksjöarna gav oss ytterligare sol på näsan. Vi strök utmed Storvätteshognas fot och hörde vårens ljud av en porlande bäck när vi väjde för de låga fjällbjörkarna.
    – Jag har upptäckt mitt eget landskap, säger Anita vid middagsbordet.
    Hon bor bara ett par mil bort, i Idre, och hon har skidåkning som ett av sina stora intressen. Men med färdledare och gruppgemenskap får skidturerna andra dimensioner.
    – Bara att få skratta så mycket som vi gjort är guld värt, säger Anita, och ler så det strålar i de blå ögonen.
    Alla verkar mer än nöjda med veckan så här långt. Så även Christer, som smälter in bra trots den kvinnliga dominansen.
    – Jag blev lite förvånad att jag är enda mannen här, men det gör mig ingenting. Jag tycker om att umgås med trevliga människor och då spelar det ingen roll om de är män eller kvinnor. Det är tråkigt att åka ensam på fjället men på det här sättet får man ju kontakt på ett avslappnat och lättsamt sätt, säger han.
    Ulla säger att det är första gången hon åker iväg ensam på det här viset och att det egentligen är väldigt olikt henne. Men hon längtade efter skidåkning och hade inga likasinnade vänner att ta sällskap med.
    – Det här passar mig bra. Jag är inte ute efter att träffa någon man, tvärtom kom jag hit för att reparera mig och hitta mig själv.

    [image img=’http://www.mikaelsvensson.com/photo/wp-content/uploads/2013/02/utemagasinet_2f_2006.jpg’ align=’right’ border=’true’]Kvällen avrundas med vinprovning under ledning av restaurangchefen Olle Lindmark. Han lär oss att säga saker som “karaktär av nysläckt lägereld” när vi egentligen tänker någonting i stil med “gott men lite surt”. Det blir en förhållandevis sen kväll. Jag, Ulrika och Katrin sitter kvar med lite rött i glasen. Katrin har varit ledare för flera singelveckor i Grövelsjön, både sommar- och vintertid. Det brukar alltid bli bra sammanhållning i gruppen, säger hon. De som kommer är öppna för kontakt med andra och det händer att man fortsätter träffas. I sommar ska hon träffa några av sommarsinglarna från förra året igen. Det är ett gäng som håller kontakten och har hyrt stuga i Grövelsjön ihop. Under nyår hade hon också besök av ett gäng singlar som bildat grupp efter föregående års vintervecka. Och nog har det hänt att det slagit gnistor mellan några deltagare. Men det är klart, den här gången är det kanske inte upplagt för någon match-making, konstaterar vi och ser oss om i restaurangen, där några av fjällstationens övriga gäster dröjer sig kvar. Vi noterar att en väldigt lång man fyller 40 år och uppvaktas med fyrverkerisprakande tårta. Han sitter med ett gäng kompisar som inte tycks bestå av par. Så trevligt.

    [image img=’http://www.mikaelsvensson.com/photo/wp-content/uploads/2013/02/utemagasinet_2g_2006.jpg’ align=’right’ border=’true’]Nästa dag är vilodag. Jag och Ulrika tar tillfället i akt att sitta alldeles stilla och blunda mot solen. Detta gör vi utanför Sjöstugan, med varsin frasig våffla på gaffeln. Efter en stund får vi sällskap av Anneli, som legat och solat på Grövelsjöns is. Nu slår hon sig ner på en renfäll bredvid oss. Det är på dagen 32 år sedan hon träffade sin man på Södertälje Folkets hus, berättar hon. Hon var 15, han var 19. Nästa dag åkte han till Grövelsjön, och då åt han våfflor precis här. Hon ska ringa honom nu, och berätta att hon gjort samma sak. Anneli är singelgruppens enda icke-singel.
    – Jag tycker det är fantastiskt att folk kan få det att hålla så länge. Jag lyckas ju inte ens få ihop det med någon, säger Ulrika.
    – Du måste sluta tänka på det så mycket. Det är som när du plockar svamp. När du slutar leta så finns de plötsligt där, säger Anneli.
    Lite senare på kvällen har Ulrika nyheter om långe mannen, som visat sig vara singel. Han undrade om vi får pengarna tillbaka om vi inte träffat någon när veckan är slut. Sedan sa han att han gillar att laga mat, men saknar ett rivjärn. Långe mannen, minsann. Har STF beslutat att slänga in en joker i leken? Dokusåpafantasin börjar ta fart igen. Och skratten böljar över bordet. RESERVERAT Skrattvecka, borde det kanske ha stått på skylten.

    Text av Karin Wallén och foto av Mikael Svensson publicerad i Utemagasinet, nr 2 – 2006.

  • Mölndalsån genom kameralinsen

    Mikael Svensson har följt Mölndalsån från Västra Nedsjön i Härryda kommun till åns utlopp i Göta Älv . Nu ställer han ut sina bilder på Mölndals museum.

    Från den lantliga idyllen i Hindås till den brusande storstaden Göteborg. Mölndalsån täcker in båda miljöerna. Ormbunkeblad inkapslade i is, röda näckroser, Kvarnbyns forsande vatten och en ensam båt upplagd för vintern. Alla dessa miljöer har Mikael Svensson mött när han besökt Mölndalsån för att dokumentera den med sin kamera. Efter att i flera år varit bosatt i fjällen flyttade Mikael för några år sedan tillbaka till Mölndal. Projektet med att följa Mölndalsån inledde han hösten 2004.

    -Jag blev fascinerad av all kultur och historia som finns runt ån.

    Mikael arbetar som fotograf till vardags. Bland annat fotograferade han miljökalendern i Härryda kommun förra året.

    -Jag fotograferar mest naturlandskap. Det är det jag själv tycker är mest intressant. Han har följt ån under årets alla årstider och berättar hur skönt det är att åka ut i naturen med en termos kaffe. Mölndalsån är en del av vardagen för många boende i Härryda och Mölndals kommuner och just därför kanske många är hemmablinda för hur det egentligen ser ut vid ån.
    -När man varit borta ett tag som jag som bodde 10 år i fjällen ser man nog ån med andra ögon, säger Mikael Svensson. Ån har betytt mycket ur ett historiskt perspektiv och det skulle vara synd om dess historia föll i glömska.

    Mölnlycke fabriker är ett exempel på en industri som byggdes vid ån för att ha tillgång till vattnet. Detsamma gäller Kvarnbyn i Mölndal.

    Utställningen på Mölndals museum innehåller förrutom bilderna också ett bildspel där lite av de historiska perspektivet tas upp. Mikael Svensson åker fortfarande ut till Mölndalsån och fotograferar. Han arbetar på en bok om ån tillsammans med journalisten Agneta Tjäder. Har du hittat något eget favoritställe längs ån?

    -Det finns ett ställe av ån vid Kvarnberget, en bit från Hindås där det finns ett gammal kvarnhjul, det tycker jag om. Utställningen på Mölndals museum pågår till den 26 mars.

    Johanna Bergström / Härryda-Posten

  • Mölndalsån från början till slut

    Mikael Svensson har fångat natursköna vyer med sin kamera utmed hela Mölndalsån. Jag ville visa folk att Mölndalsån inte bara är den tråkiga biten mellan Mölndals bro och Göteborg, säger han.

    På lördag öppnar fotografen Mikael Svenssons utställning på Mölndals museum. I två månader kan besökarna se hans bilder av naturen utmed Mölndalsån, från östra och Västra Nedsjön i Bollebygds och Härryda kommuner, till Göteborg där den mynnar i Göta älv. Mikael Svensson är uppvuxen i Bifrost. Efter att ha bott i tio år i det natursköna Grövelsjön i norra Dalarna återvände han till Mölndal hösten 2004. Det var då tanken på fotoprojektet började växa fram.
    – Jag tyckte att det var roligt att göra något med lokal anknytning, säger Mikael.

    Inte bara teknik
    De gamla industrimiljöerna i Mölndal finns förstås representerade i utställningen. Men även en svan, ett frostigt träd och andra vackra naturbilder som man kanske inte spontant förknippar med Mölndalsån. Redan när det lämnar Nedsjöarna heter vattendraget faktiskt Mölndalsån. I ett års tid har Mikael varit ute med sin digitalkamera och hittat många olika motiv. Ofta är det detaljer i landskapet som lyfts fram som små konstverk i sig.
    – Det handlar inte bara om teknik när man fotograferar, säger Mikael.
    Men han experimenterar gärna med tekniken också – en gammal fabriksbyggnad har kolorerats i efterhand, grafitimuren i Krokslätt lyser färgstark mot en svartvit å.

    Visar bildspel
    På museet visas Mikaels bilder till musik och publiken får under 45 minuter se ett bildspel av fotografier från Mölndalsåns början till dess slut. Ute i utställningshallen kan man sedan betrakta 49 av bilderna i sin egen takt, både på fotopapper i glas och ram och tryckta på textil. Förhoppningen är att fotografierna så småningom ska samlas i en bok. Tidigare har Mikael har bland annat tagit foton för Mölndals stads julkort och Härryda kommuns miljökalender. Utställningen på Mölndals Museum öppnar den 21 januari och pågår fram till 26 mars.

    Lina Österberg / Mölndals-Posten