Lule älv genom rosafärgade glasögon

Bra och mindre bra recensioner hör ju till den här världen. Och nog hade det varit tråkigt om alla tyckte likadant. Men tänk vad recensenten hade rätt i saken om mina rosa glasögon…

“Varför fotografen envisas med att placera in pastellfärgade dimslöjor i flera av fotografiernas förgrund, är dock mig en gåta. Är det månne de rosafärgade glasögonen som inte tagits av?”

Hur som helst, med eller utan rosa glasögon, här följer hela recensionen.

Det är uppenbart att det är med stor kärlek och entusiasm som teamet bakom Luleälven – Möten i norr dokumenterat trakterna i och runt Lule älvdal. De beskriver sig själva som ”sörlänningar” i texten, och med den brasklappen är det ju svårt att vara alltför kritisk mot framställningen eller i faktagranskningen. Och till och med en kraftverksdamm kan ju se fotogenique ut, särskilt från helikopter, varifrån mycket av fotomaterialet tagits.

Författarna bockar av de turistiskt obligatoriska platserna, och om det inte vore för bokens kaffebordsstorlek skulle den lätt fungera som besöksguide i regionen. Det är alltså väl bevandrad och omskriven mark som boken rör sig på. Den kognitiva konflikten mellan synen på trakten som ”vildmark” och ”industrilandskap” hanteras diplomatiskt av författarparet, som dels prisar Luleälvens historiska och nationellt viktiga energibidrag, dels försiktigt undrar varför samerna inte togs mer hänsyn till i utbyggnaderna.

Ja, det kan man undra över, men knappast förvånas, när det handlar om ett bolag som under hela sin historia excellerat i expropriation, miljöförstöring, pengatörst och maktfullkomlighet. Vattenfalls moderna historia, t ex den skamlösa användningen av kol på den så kallade europamarknaden, är av gigantiska ekonomiska mått, jämfört med exploateringen av Luleälven, men av precis samma skrot och korn.

När det gäller energi tycks författarna ha snöat in på Facebook-servrarna i Luleå, och deras energianvändning. Man verkar tro att det är skillnad på vattenkraft och andra typer av elkraft. Nu är det ju så att elen till serverhallen kommer från ett elnät, och det elnätet sitter ihop med hela landet. Och däri cirkulerar samtliga energislag producenterna tillhandahåller. Luleälven får dock fungera som isbiten i drinken – en avkylande effekt på maskiner och på aktieägarnas pannor.

En sak som slår mig när jag läser hur en inte tidigare i trakterna så bevandrad resenär upplever sammanhangen, är att det börjar snart bli ont om människor som upplevt skillnaden mellan en naturlig Lule älv, och den hårt reglerade. Generationsväxlingen pålagrar de historiska skeendena och människors upplevelser av dem. De riktigt gamla som varit med om alla faser och fasor i utbyggnaderna har tränat sig på att bita ihop, den tid de har kvar.

De mest positiva omdömena om ”älven”, som författarna samlat ihop, kommer från personer som har andra boplatser, stugor, eller tillflyktsorter, som inte ligger i direkt anslutning till regleringsvattnen. Man kan bokstavligen säga att mycket vatten har runnit under broarna, sedan början av 1900-talet, och de gamla sårens oläkthet blir mer och mer osynliga.

Författarnas skildring bär därför både drag av objektivitet och naivitet. Objektivitet, därför att text och bild i boken är en nu-skildring, naivitet därför att man skummar så envist på den turistiska ytan med fjällvärldens och nationalparkernas storslagna vyer, och för att man med sådan förtjusning ”upptäcker” de pärlor som fortfarande finns kvar.

I sin helhet är Luleälven – Möten i norr, så korrekt i sin naturlyriska skildring i kombination med en pannrynkning över de olika konflikter som industrialiseringen medfört, att man kan misstänka projektbidrag. Kanske t o m Facebook sponsrat? Det må ju vara som det vill med det.

Texten har två spår, dels ”reseberättelsen” som verkar hopsatt från ett par års besök i trakterna, dels fördjupningar om t ex Vattenfall, eller Jokkmokks marknad. De två textslagen verkar ha olika diskurser och redigeringsstil, och kanske det är så att man delat upp arbetet mellan sig. Bildmaterialet är som nämnts ovan, ofta från luften, och ger det där panoramaperspektivet som man gärna förknippar med stora vidder, ”vildmark” och ”orörd natur”. Varför fotografen envisas med att placera in pastellfärgade dimslöjor i flera av fotografiernas förgrund, är dock mig en gåta. Är det månne de rosafärgade glasögonen som inte tagits av?

Nå. Som man säger här i det kärva Lappland. Den här boken är inte värre än någon annan i sin genre. Men inte heller bättre. Under all kritik är dock bildtexterna, som antingen inte går att läsa p g a den typografiska designen, eller också saknas helt, som om betraktaren uppmanas att se på en strandremsa av Lule älv, eller en anonym människa, som om det vore ett stilleben eller object d´art.

Jag hade tänkt passa på, nu när tillfället syntes passande, att ta upp paradoxer i Vattenfalls agerande, som t ex torrläggandet av Lulleketjeforsen, ovan Purkijaur, arrogansen gentemot EU:s vattendirektiv, som enligt Vattenfall skulle innebära konkurs, om de släppte på vatten i den 16 km torra älvfåran mellan Letsi och Porsi, och frånvaron av laxtrappor i ett vattendrag som haft laxfiske som livsnerven. Men till det krävs en annan bok. Anblicken av stenskravel på stranden mot Vaisaluokta,som den avbildas i denna bok, borde dock ta bort den värsta Lapplandsromantiken.

Maria Vedin / NSD den 19 januari 2016.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *